I slaveriets mångtusenåriga historia hör slavhandeln över Atlanten till ett av de mörkaste kapitlen. Till skillnad från länder som England, Danmark och Nederländerna var den svenska inblandningen obetydlig. Flera svenska redare höll sig dock framme, och en i den trista raden som tog chansen att profitera på andras olycka var sjökaptenen Abraham Brink från Åmål.

Som befälhavare över skeppet Sweriges Wapen for Brink den elfte februari 1796 från nederländska Texel till Västafrika. Medhavda speglar och sprit byttes mot slavar – 176 västafrikanska barn, kvinnor och män – vilka sedan skeppades över havet för försäljning till brittiska plantageägare i Nya världen.

När Sweriges Wapen just korsat Atlanten blev det bordat av engelska kapare utanför Grenada. Skeppet beslagtogs och såldes av den korrupta brittiska myndigheten. Brink förlorade förtjänsten och slavarna såldes. Vad som senare hände med dessa arma människor är inte känt. Abraham Brink lyckades dock ta sig till London och drev där ett skadeståndsmål mot den brittiska kronan. Hur det slutade är inte bekant, ej heller vart den då 35-årige slavskepparen Brink sedan tog vägen.

Det är släktforskaren Anne Agardh som i boken Brink – den svenske slavkaptenen berättar om pojken från Åmål som växte upp under goda omständigheter och valde att göra karriär som slavskeppare. Bokens förtjänst är att den lyfter fram en mörk historia och ger skrämmande inblickar i girighet och utstuderad omänsklighet.

Dessvärre är Anne Agardhs bok en skvader; en märklig korsning mellan historisk krönika, irrelevanta släktskapsförhållanden och vittnesbörder om projektets utmaningar. Tyvärr fungerar detta inte. Trots det har emellertid Anne Agardh med sina noggranna arkivstudier – vilka tagit henne till såväl svenska som engelska och nederländska arkiv – gjort en synnerligen viktig insats för att få oss att minnas det som aldrig borde ha varit glömt.