För fyra år sedan, när klimatfrågan var som hetast kom ungdomsboken, Carbon diaries 2015, ut i Storbritannien. Nu finns den i svensk översättning med titeln Mitt klimatkatastrofala liv. År 2015 har krupit närmare, men västvärldens intresse för klimatkrisen tycks ha svalnat i takt med att utsläppen ökar i stället för att minska. Det är svårt att hålla engagemanget vid liv när man inte omedelbart ser effekten av sin livsstil.

Mitt klimatkatastrofala liv är en påminnelse om hur framtiden kan bli. Men det är dessutom en underhållande berättelse.

I boken inför Storbritannien, som första land, en sträng koldioxidransonering efter att ”den stora stormen” vållat död och förödelse. De nya reglerna innebär ett abrupt slut på långa duschar och charterresor. Bland annat.

Femtonåriga Laura Brown skriver dagbok om hur ransoneringen får en allt större inverkan på samhället samtidigt som hennes egen familj faller isär. Hon beskriver upplopp, svartabörsaffärer, och en ny sorts kriminalitet: koldioxid­brott. Under tiden blir vädret alltmer extremt.

Mitt i denna eskalerande kris pågår ett vardagsliv och Laura skriver ”Jag vill inte att allt ska vara politiskt, jag vill att allt ska vara som vanligt”. Hon repar med bandet, blir förälskad, kämpar med skolan. Och genomskådar de vuxna med skoningslös tonårsblick.

Dagboksformen funkar bra och författaren Saci Lloyd behåller greppet om läsaren från första sidan till det dramatiska slutet. Men dialogen skulle behövt lite mer omsorg i översättningen. ”Raring du får mig att må illa” – det låter inte riktigt svenskt.

Och jag förstår inte riktigt vitsen med illustrationerna, skrynkliga papperslappar och dokument av olika slag, gissar att de är tänkta att förstärka autenticiteten men är bara svårare att läsa.

Laura Brown fortsätter att skriva dagbok i Carbon diaries 2017. Jag vill gärna veta hur det ska gå.