Att läsa författarduon Anders Roslunds och Börge Hellströms kriminalromaner är utmanande, omskakande, gastkramande. Detta har inte mycket att göra med det poliskollektiv i Stockholm som de introducerade i Odjuret 2004, även om de faktiskt lyckats gjuta nytt liv i en miljö som torde ha slitits ut för längesen. Inte heller handlar det främst om handlingarna i de sex romaner som hittills publicerats, trots att de ofta varit infernaliskt gastkramande.

Nej, det som skiljer Roslund-Hellström från de flesta i genren, också i ett internationellt perspektiv, är att de aldrig fallit för frestelsen att vare sig generalisera eller bagatellisera. Det är som om de befinner sig på ett uppdrag, en undersökande resa in mot ett samtida mörkrets hjärta. Aktuella Två soldater är inget undantag; snarare kan den betraktas som deras hittills mest smärtsamma, vilket inte vill säga lite.

0

Det brinner i en Stockholmsförort, brinner i trappuppgångar och hjärtan. Unga män, barn, pojkar håller med terror den begränsade geografiska platsen i ett järngrepp. Narkotikaaffärer, rån, misshandel, sprängämnen och vapen, dråp, allt är medel till framgång och status.

Här har gränserna för det moraliskt försvarbara suddats ut. Respekt, lyder en urvattnad men hållbar devis, brödrakärlek en annan. Kvinnor är horor, alla utomstående fittor. Ledarna är två 18-åriga soldater, två själsbröder, krutdurkar, och mot dem står den alltmer labile kriminalkommissarien Ewert Grens och hans kolleger.

o

Det är med insiktsfull skärpa och på grovslipad prosa som Roslund-Hellström skildrar ett i högsta grad verkligt krig som aldrig kan få någon egentlig vinnare. Det skaver och smärtar i läsarens medvetande, men det är sannolikt ingenting emot hur det måste kännas för många av de offer och förövare som, mitt i vår samtid, tvingas leva i denna eskalerande vålds-tsunami. Romanen är inte bara en av årets hittills viktigaste, den borde också vara obligatorisk läsning i skolor och maktkorridorer, på fängelser och socialkontor.