Högmod går före fall. Så kan man sammanfatta franska Marie Ndiayes roman Mitt instängda hjärta. Läraren Nadia lever i Bordeaux, älskar sitt arbete och sin man, Ange. Men när den sistnämnde blir knivskuren förstår hon att något är allvarligt fel, och hela hennes mödosamt uppbyggda självbild rämnar.

Romanen är en symbolistisk moralitet, och det dröjer länge innan man förstår dess syfte. Nadia har vuxit upp i invandrarförorten Les Aubiers, och har svikit sitt ursprung. Hon har genom äktenskapet med den bildningsarrogante, fåfänge överklassmannen Ange skaffat en högmodig identitet, svikit sig själv, sin före detta man, sin son, sina gamla föräldrar, sitt språk och sin kultur.

Skildringen är som en psykologisk thriller, där Bordeauxs dimsvepta gator blir allt hotfullare, och där Nadias tilltagande paranoia får henne att se syner och uppleva kusliga övernaturliga händelser. Man förstår att det är hennes ursprung som gör sig påmint, hjälpt på traven av den djävulsliknande figuren Monsieur Noget.

Till slut är poängen ganska klar, Nadia ska lära sig känna medlidande utan att samtidigt känna svaghetsförakt. Hon har haft en självbild där hon uppfattat sig själv och sin man som perfekta, men genom berättelsens gång blir det alltmera uppenbart att de varit odrägliga. Nadia måste konfrontera sina falska idealiseringar, sitt bortträngda samvete och sina synder: det finns religiösa övertoner, inte bara genom att mannen heter Ange (ängel), blir ett offer och får ett sticksår i sidan.

Genom sin berättarteknik får Marie Ndiaye läsaren att med sin fantasi fylla i luckorna i berättelsen, vilket är ett utmärkt sätt att få syn på sin omvärldsuppfattning och sina fördomar. Mitt instängda hjärta är mästerligt komponerad, rent av storartad litteratur.