Kreativiteten är grundstenen i Henning Mankells liv. Han tror på berättelsen, på kunskap, på det rationella och på demokrati och solidaritet, men det är begrepp som måste återerövras och vårdas – precis som kärlek. Även om författare använder sitt eget liv är förstås varken kommissarie Kurt Wallander eller någon annan av de kanske 2 000 personer som befolkar hans böcker synonyma med Mankell själv, men de är resultatet av hans egna erfarenheter och fantasi.

Mer än 40 romaner och ungdomsböcker, spridda i 40 miljoner exemplar över världen och till det teaterpjäser, tidningsartiklar, ständiga resor. Med hem i Mapoto i Moçambique, i Antibes, i Särö och i Göteborg, i Ystads närhet och i Stockholm. Inte underligt att han behöver fyra personer som styr detaljer i hans världsomspännande aktiviteter (förlaget, filmrättigheterna, teatro Avenida i Maputo och SOS-byn i Moçambique, byn i Indien, Kulturcentrum Mankell i barndomens Sveg).

Om denne lutherskt arbetsamme man och internationalist, som i praktiska gärningar visar sin solidaritet med människor sämre lottade än han, läser jag i danska Kirsten Jacobsens intervjubok Mankell. Kirsten Jacobsen ger biografiska fakta men främst styr hon diskret det vindlande samtal där Mankell berättar så ljust om barndomen, där fadern var både far och mor sedan hustrun, modern, övergivit familjen. Inte sällan hämtar hon frågor genom sin närläsning av Wallanderböckerna.

Medan Jacobsen förflyttar det pågående samtalet till olika delar av världen, där han just då är, vidgas perspektiven. Mankell talar om det som är mänsklig tillvaro, dit också tankar om fadersrollen, om åldrande och död hör. Han talar om välfärdens sprickor, om världens (Afrikas mest) orättvisa tillstånd och om skrivandets villkor och menar att skriva är ett rationellt hantverk, den kreativa processen består i att två världar existerar vid sidan av varandra.

Jacobsen får fram mycket som är personligt, men utan att gränser mot det alltför privata överskrids. Hon lockar också fram åsikter om till exempel filmskådespelarnas olika tolkningar av Kurt Wallander. Även andra kommer till tals: Desmond Tutu, Kenneth Branagh, Eva Bergman och sonen Jon.

Henning Mankell framstår i boken, trots berömmelse och framgångar, som en mycket privat man – och passionerad. ”Den passion med vilken jag skriver är samma passion med vilken jag lever.” Han vet att han är privilegierad, men han har skapat möjligheterna att hjälpa andra genom eget arbete. Han är, säger han också, en ensam människa och var det redan som barn. Behovet av ensamhet delar han med hustrun Eva. Inte underligt då att han skyr kallprat och påtvingade sociala aktiviteter som officiella middagar.

Kirsten Jacobsen har varit ambitiös i jakten på Människan Mankell, som många tror ”bara” är en av världens mest lästa deckarförfattare.

Att han är mer än så står tydligt skrivet.