Hallå, kom fram Magnus Hedlund. Och göm dig inte bakom Göteborgsfasaden, den långa författarbanan eller husknuten på Gotland.

Hedlunds nya bok Någon där? skulle väl i all sin litenhet kunna kallas för förtjusande och samtidigt avfärdas som frökenaktig, om den inte vore ett sådant strålande exempel på tillbakablickande, farbroderlig litteratur. Detta är nämligen ett slags självrefererande verk, som genom trygg och samlad erfarenhet kan verka ödmjuk inför den stundande berättaruppgiften. Vilket dess egentliga syfte är framstår dock som mera oklart. Och att författaren med hjälp av ursäktande Göteborgslynne både vill dra fram och döda onödiga ordvitsar blir även på begränsat utrymme lite för mycket. I längden känns det hela en aning för garderat.

Men Någon där? är naturligtvis en hygglig bok och sorterar kanske bäst under en beteckning som memoar på entreprenad. I korthet består den av två röster, varav den ena kritiskt kommenterar vad den andra fabulerar. Gemensam nämnare för alla dess historier tycks vara (tankemässig) utflykt, vilket alltså hos berättaren och hans bisittare vållar en viss konstnärlig konflikt. Här bråkas exempelvis om en haltande gubbe på väg till vårdcentral i Hemse, och två egenföretagare/entreprenörer i märkligt samspråk på ett flygplan.

Men mer än en förströdd samtidsbetraktelse utger sig Någon där? aldrig för att vara. Kalla det ofokuserat och tillbakalutat. Emellanåt frammanar ändå de små märka ord-anekdoterna bilden av två barn framför blankt, vitt papper, ivrigt funderande över vad de ska rita. Vid sådana tillfällen blir temat för denna bok rätt och slätt den obehindrade fantasin. Och av det har man ju trots allt rätt stor behållning.