Vem är mamma? Kanske den där kvinnan som man på Mors dag ger en bukett blommor, bjuder på söndagslunch eller åtminstone ringer till. Men är hon bara morsa?

I sydkoreanskan Kyung-sook Shins roman Ta hand om min mor försvinner den 69-åriga fembarnsmamman Park So-nyo spårlöst. Tillsammans med sin man har hon tagit tåget från hembyn till Seoul för att hälsa på barnen, alla mitt uppe i framgångsrika karriärer. I trängseln på centralen kommer hon från maken. Han stiger på ett tunnelbanetåg, hon blir kvar på perrongen.

Barnens ihärdiga sökande efter modern är resultatlöst men ingalunda meningslöst. Försvinnandet väcker viktiga frågor om vem hon egentligen var, något som de aldrig har funderat över. Hennes roll som mamma, och i viss mån maka, var så självklar. Det var hennes uppgift att se till – fattiga förhållanden till trots – att det alltid fanns mat på bordet, att barnen var friska och fick möjlighet att studera. Själv var hon analfabet.

”Hur har vi kunnat se mamma som bara mamma hela livet?” frågar sig en av döttrarna. Vilka drömmar och hemligheter hade hon? Fick hon någonsin chansen att förverkliga en enda dröm? Hon offrade allt för familjen men varför frågade aldrig någon vad hon själv ville?

Berättelsen är känslosam men aldrig sentimental, inte heller särskilt dramatisk. Tonen är lågmäld och saklig, kanske alltför förklarande ibland med några omtagningar för mycket. Olika röster möts i texten och fram växer ett porträtt av en kvinna som aldrig gjorde sin röst hörd och ej heller blev förstådd av någon. Inte så länge hon var närvarande. Först efter försvinnandet blir hon påtaglig. När det redan är för sent.

Kyung-sook Shins roman är en påminnelse om att vi ska visa dem vi älskar att vi älskar dem – helst medan de lever, innan de dör.