Det ska sägas på en gång. Essäsamlingen Längre bort är inte en av Jonathans Franzens bättre böcker. När Franzen är som bäst är han inget mindre än en överdängare på att genomlysa nutidsexistensen – det har han visat bland annat i genombrottsromanen Tillrättalägganden och i den lysande essäsamlingen How to be alone – men här blir det bitvis ojämnt och segt och man frestas till tråkiga tankar: har förlaget publicerat allt som publiceras kan för att hålla liv i hypen kring storsäljaren? Det vore i sådana fall inte första gången.

Den som läser med sovrande blick har ändå en hel del att hämta. Allt är relativt och som sämstabok i ett med rätta tokhyllat författarskap är boken ändå intressant, ja faktiskt en av de bästa sämstaböcker jag har läst på ett tag.

Samlingen består av tjugo texter som Franzen har skrivit under en fjortonårsperiod. Det börjar med ett tal till avgångseleverna vid Kenyon college 2011 och slutar tretton år tidigare med en omläsning av en roman av Paula Fox. Där emellan hinner Franzen prata litteratur, fågelskådning, miljöförstöring, sorg och död och en hel del annat.

I den första texten, talet, får man något som verkar vara en nyckel till Franzens skrivande liv. ”Man dör inte av att ha lite ont”, lyder titeln på talet till studenterna. Det skulle kunna stå som rubrik till var och varannan text i samlingen.

Är Franzen kanhända en av de sista stoikerna? Det verkar nästan så. I en tid när så många söker det motståndslösa livet utan förluster och störningar – ett rakt igenom konsumerande liv – är Franzen den som marscherar rakt in i stormen, ensam och med ryggsäck på och pekar på smärtans nödvändighet: ”ett naturligt tecken på, att man är vid liv i en värld som bjuder motstånd.” Orden får en skarp gestaltning i samlingens långa titelessä där författaren, sliten och tom efter lanseringen av romanen Frihet, reser till ön Masafuera utanför Chiles kust , en ö som sägs ha inspirerat Daniel Defoe till romanen om Robinson Crusoe.

Texten om resan till Crusoeland är samlingens bästa. Här ryms på samma gång den yttre reseberättelsen, en meditation om romankonsten och ett komplicerat avsked från en älskad vän; författaren David Foster Wallace, som tog sitt liv 2008.

Av Wallace fru har Franzen fått lite kremeringsaska att sprida i havet kring Masafuera.

Scenen där författaren velar runt med askan på klippan och inte vet vad han ska göra med sig dröjer sig kvar i mig länge efteråt. Handlingar och tankar hamnar i en enda röra. Franzen gråter, fotograferar, tänker på fåglar, tänker på Wallace och skäms för att han inte kan sörja ”rent” för att så småningom hamna i en någon sorts försoning med alltings bristfällighet: kanske kan han förlika sig med att det finns fåglar som han aldrig kommer att se, det kunde inte Wallace.

I sina sämsta stunder blir Franzen som en trött imitation av sig själv, en grabbintellektuell som är lite väl kär i tanken på sin egen humor och smartness, men när han som i scenen på klippan lyckas balansera det djupt genomlevda med det skarpt tänkta, ja då är han fenomenal. Samma balansakt tycker jag mig se när han skriver om fågelskådning, en otippad passion, som enligt Franzen förändrat honom i grunden.

Kärleken till litteraturen går som en blodåder genom hela boken. Ett annat återkommande tema är kritiken mot det tekno-kapitalistiska samhället. Ibland är det träffsäkert. Som när Franzen konstaterar att tekniska konsumtionsprylar speglar en fantasi av drömmen om det perfekta erotiska förhållandet – ett där partnern får oss att känna oss allsmäktiga utan att begära eller önska något – och resonerar kring hur vårt nya förhållande till verbet gilla har blivit en omöjliggörare av verklig kärlek. Andra gånger blir kritiken så allmängnällig och oriktad att Franzen mest känns kokett i sitt missnöje. Folk som pratar högt i mobilen? Irriterande, jo visst. Men det har sagts några gånger förut, va?

Bokens ojämnhet är irriterande; fanns det då ingen förläggare eller redaktör som kunde ha gått några varv med originalmanuset? Ändå vill jag i slutänden försvara boken eller rättare sagt, försvara Franzens vilja att stå fri i tanken. I en tid när det offentliga rummet svämmar över av flockbeteenden, enkla positionerande åsikter och tvångsmässigt knäsittande är självständigt tänkande en bristvara. I ett sådant läge föredrar jag en smådålig bok av Jonathan Franzen framför mycket annat som skrivs och sägs.