Mats Bäckers mest berömda bild föreställer Iggy Pop när han visar fingret under en konsert i Köpenhamn 1977. Bäckers karriär som rockfotograf hade knappt börjat men han hade lyckats fånga ett ögonblick av en punkscen som fortfarande var vital.

Redan fyra år tidigare hade Iggy Pops band The Stooges släppt plattan Raw power som nu lånat sitt namn till Mats Bäckers fotobok. Det är ingen bra titel. Mats Bäckers bästa bilder visar något helt annat än råstyrka.

Efter att Mats Bäcker tagit den där bilden i Köpenhamn ägnade han en stor del av 80-talet åt att fotografera svenska och utländska rockmusiker. Han var på hundratals konserter, men inte minst fick han möjligheten att ta bilder även före och efter spelningarna. Det är också de fotografierna som i efterhand är de mest angelägna.

För även om bilden på en hypnotisk Iggy Pop visserligen är bra så bekräftar den bara en cementerad karikatyr. Därmed blir den i mina ögon, inte minst såhär många år efteråt, tämligen ointressant.

Det är i stället bilden på en okammad Totta Näslund lutad över en kopp kaffe och med en tandborste stickande upp ur bröstfickan på en kavaj med grovt tyg, eller den som är tagen mitt på golvet när Kal P Dals publik dansar tryckare, eller bilden där Mats Bäcker lyckas fånga Bonos blåögda blick från Roskilde 1982 som jag tycker mest om.

Det är när vi ser musiken i ett sammanhang, och när artisterna blir människor med allt vad det innebär, som också bilderna berör. Rockmusik handlar egentligen om inlevelse och utlevelse men det är först när garden har fallit från ansiktet som man kan hamna där.

På de allra flesta lite större konserter numera säger regeln, i bästa fall, att tidningens fotografer får plåta framme vid scenen under konsertens tre första låtar. Detta trots att alla förstår att det inte är då de vassaste livebilderna kan tas. Det krävs mer tid än så. För att sångaren eller musikern däruppe på scenen ska släppa hinna efter hinna av det som kallas image.

Mats Bäckers samlade bilder påminner oss om värdet av att kunna dröja sig kvar en liten stund till. Hur ska man annars kunna berätta något annat än det mest uppenbara?