Danska Jakob Ejersbos 800-sidiga roman Liberty har beskrivits som en modern Mörkrets hjärta och visst finns det många gemensamma nämnare de två böckerna emellan. Men ännu mer än om Joseph Conrads klassiska berättelse om det kolonialiserade Kongo och den genomonde Kurtz påminner Liberty mig om förra sekelskiftets realism. Temana är förvisso desamma både i denna och i Mökrets hjärta: moralens förfall – eller i vissa fall totala kollaps – falskspelet och strävan uppåt, ekonomiskt och klassmässigt. Men där Mörkrets hjärtas skådeplats i huvudsak är vildmarken så är det i Liberty om inte de fina salongerna så i alla fall de gamla kolonialvillornas vardagsrum i 1980-talets Tanzania. Således döljs ondskan här bakom lismande leenden snarare än i urskogen. Att upprätthålla en fin yta utåt, trots att äktenskapet faller isär, barnen tar heroin och Sidas pengar förskingrats för att finansiera ens nya segelbåt är av största vikt. Och Kurtz otyglade vansinne är här utbytt mot ett organiserat sådant där bestickningar och mutor får såväl tanzaniska myndigheter som nordiska journalister att se mellan fingrarna med den moderna kolonialism som präglar landet.

För trots att Tanzania, som tidigare varit under brittiskt styre, blev självständigt under tidigt 1960-tal lever de gamla rasistiska strukturerna kvar i det land som Ejersbo presenterar. Afrikansk socialism har kört landets ekonomi i sank och den väl utbyggda staten verkar här främst innebära att det blir fler personer att muta för den som vill få ett körkort, ett ben lagat, driva en affärsverksamhet eller släppas ut ur fängelset. En västerländsk lön tillåter svenska och danska familjer att leva som kolonialherrar med tjänstefolk, egen kock och barnen på internatskola medan en stor del av lokalbefolkningen är utfattiga och ironiskt nog därför just kan utnyttjas som billig arbetskraft i hemmen.

Som representanter för dessa olika världar tjänar de två pojkar som växelvis berättar historien: den tanzaniska, svarta Marcus som 15-år gammal får oavlönat jobb som barnflicka och alltiallo hos den svenska familjen Larsson och den danske, vite Christian som 13-år gammal flyttar ner till Tanzania eftersom fadern fått jobb för ett danskt företag där. Skillnaderna de två pojkarna emellan manifesterar sig direkt och tydligt: Christian ägnar dagarna åt att spela golf och tjuvröka, Marcus som är mer eller mindre livegen måste arbeta all sin vakna tid.

Till en början är det dock inte deras enskilda historier som är romanens huvudfokus, istället är det vuxenvärlden, sedd genom pojkarnas alltmer cyniskt registrerande ögon. Obetydliga och därför också obemärkta rör de sig genom de gamla kolonialvillornas rum och terrasser, alltjämt befolkade av västerlänningar. De hör och ser sådant de inte borde, Marcus har snappat upp mer svenska än arbetsgivarna vet liksom Christian snabbt lär sig swahili, och blottar så strax de vuxnas girighet och falskspel.

Det är också i denna form som romanen fungerar bäst – när vi får följa de vuxna västerlänningarna genom pojkarnas blick. Libertys styrka är detta breda porträtt av en miljö där korruptionen får frodas fritt, där pengar till biståndsprojekt förskingras hejvilt utan att någon upptäcker det, där att inte ha pengar till mutor i praktiken innebär att man är laglös och där den vita hyn i sig, på ett än tydligare sätt än här, utgör en maktfaktor. Mest beklämmande är alla de fattiga svarta kvinnor som i stort sett anonyma passerar förbi i romanen. För dem utgör den vita hyn ett löfte om Europa, något som romanens män, och då även Christian och Marcus, inte är sena att utnyttja.

Liberty är tung läsning. Ingen går här fri från att dras med i korruptionen och inte heller erbjuder den några lösningar. Mot slutet förlorar tyvärr romanen något i angelägenhet och tyngd: Christian och Marcus växer upp och skall börja bedriva discoverksamhet tillsammans. Det breda samhällsperspektivet överges här till förmån för pojkarnas privata vedermödor och romanen kunde gott och väl avslutats ett par hundra sidor tidigare. För det är inte som uppväxtskildring Liberty har sitt värde utan som skickligt tidsdokument över postkolonialismens verkningar. Som sådan låter den dock sin läsare både förfasas och förnöjas.