Att i litterär form väcka liv i döda idoler verkar omåttligt populärt. I Sverige har bland annat Bengt Ohlsson skildrat Ramones-medlemmen John Cummings sista år i livet och Sara Stridsberg har skrivit en fiktiv biografi över Valerie Solanas. Det finns en del etiska betänkligheter kring det. Har en författare rätt att fabulera kring en annan människas liv, må så vara att det varit ett liv i rampljuset och numera avslutat?

Monica Ali går ett steg längre i romanen Den okända historien. Här handlar det om Prinsessan Diana. Ali skapar här en helt annan och föga trovärdig version av vad som kunde ha hänt om Diana inte omkommit i en bilkrasch 1997.

Här har Prinsessan av Wales i stället flytt sitt olyckliga liv i rampljuset, genom en iscensatt plan som får det att framstå som en drunkningsolycka. Hon ändrar namn, utseende och kontinent. Bosatt i den amerikanska småstaden Kensington tar hon arbete på ett hem för övergivna hundar, skaffar en helylle pojkvän och umgås i en nära krets av chic lit-stereotypa väninnor. Föga oväntat är dock en paparazzi henne på spåren och hennes stora hemlighet riskerar att avslöjas.

Det är inte bara en uselt skriven roman, med ett platt språk och pinsamma metaforer (”hennes sunda förnuft hade glidit henne ur händerna lättare än den här tvålen”). Det är också en moraliskt förkastlig historia. Ali hinner skildra och göra subjektiva tolkningar av Dianas ätstörningar, känsloliv och relationer. I hennes liv i exil förekommer ofta saknaden efter barnen och tillbakablickar på livet med prins Charles.

Prinsessan Diana är död. Men hennes barn lever fortfarande. Ali tar sig osmakligt mycket moralisk frihet när hon fabulerar om att deras mor egentligen lever, men har flytt sitt liv. Det är en konspirationsteori i chic lit-förpackning som aldrig borde ha tryckts. Även mytomspunna kändisar förtjänar att få vila i frid.