Ninna är 17 år och ligger till sängs i ett mörklagt rum. Hon tål inte solljus, för det kan få hennes kropp att angripa sig själv ännu värre än den redan gör. Diagnosen är SLE, en kronisk autoimmun reumatisk sjukdom. I fem år har den ätit sig in i och ätit sönder Ninnas kropp och hela tillvaro.

Och jag önskar så att efterordet i Maria Nygrens debutroman 100 meter lycka hade varit ett förord. Det finns två skäl till det. Det ena är att den grymma, känsligt skrivna berättelsen borde fått klinga av i ensamhet och inte brutalt följts av en lite käckt och personligt hållen berättelse om berättelsen.

Det andra är att efterordets förklaringar om hur Nygren förbehållit sig rätten att dramatisera och ändra när det gäller skildringen av SLE hade behövts före läsningen. För det skaver och stör: vårdas man så här? Är sjukdomen verkligen så farlig? Får Ninna egentligen någon behandling och hur ser den då ut?

Boken är filmisk, med korta glimtar från olika familjemedlemmars perspektiv, och den är också skriven som filmmanus från början. En symbolmättad del utgörs av Ninnas extrema fantasier om sig själv som sprinter i världsklass, fantasier som föräldrarna har svårt att uthärda.

Mycket mer berörande än den sorgliga och förutsägbara förälskelsen i den nya unga killen från hemtjänsten är relationen mellan Ninna och den ett år yngre systern Sussi. Lojaliteten vacklar, men hela tiden, fram till det något överdramatiserade slutet, är det kärleken mellan systrarna som bär upp berättelsen, hur skadad och svårgripbar denna kärlek än har blivit.

Debutant. Maria Nygren skildrar en brutal autoimmun sjukdom. Men något skaver och stör.