Ann-Marie Tung Hermelin debuterar med en sorgeroman. Ramhandlingen är bekant: ett romanjag har dragit sig tillbaka till en avskild plats för att ge sig själv tid att i skrift bearbeta något traumatiskt i det förgångna. Det är den skriften vi läsare tar del av.

I Tung Hermelins fall handlar det om en ung kvinna som efter några år av svåra förluster (en älskad pojkvän som sprängts i luften i krigets Kroatien, ett missfall och en livsviktig mormor som tynat bort i cancer) flyr omvärlden för att plocka ihop sig själv i avskildhet på bästa väninnans lantställe (med det dånande namnet ”Corahill”).

Här skrivs historien fram genom textfragment som rör sig i både tid och rum; mjuk, detaljrik prosa som återkallar scener ur livet med mormodern, pojkvännen, väninnan, sentimentala diktstrofer om kärlek och förlust, kvasiintellektuella stycken om sexualitet och så den av sorg och offerroll självupptagnas klagosång över andras självupptagenhet.

Intressantast är de avsnitt som berör romanjaget Alice relation till modern. Ur Alice perspektiv är modern oförlåtligt rädd för känslor och oförmögen att möta dotterns behov. Samtidigt antyds att bilden i själva verket är betydligt mer komplex. Någon gång får fadern gå in och förtydliga och försvara sin hustrus agerande. Någon gång får även modern ordet inte bara för att avvisa dotterns närmanden, utan också för att förklara sig. Då kompliceras historien – och får vassa kanter av både klass och etnicitet.

Tung Hermelin har givit sin roman titeln Inunder (fiffigt gestaltat i Parasto Backmans genomskinliga omslag). Länge tolkar jag det som det mer självklara – att försöka krypa in under det uppenbara och berätta den där tragiska historien – men till sist anar jag att det snarare handlar om att komma i kontakt med det liv som döljer sig under det hårda skalet av sorg. Ja, faktiskt, att genom att återknyta till livet få skalet att rämna.