”Tänk om ångern på något vis kan rinna tillbaka, omvandlas till ren skuld och sedan ursäktas och förlåtas.”

De flesta av oss som kommit till livets senhöst har famlat efter detta förlåtelsens halmstrå många gånger. Den som inte gjort det är antingen en virtuos självbedragare eller har vägrat släppa livet plågsamt nära inpå livet.

Det sistnämnda anser Tony Webster, berättarjaget i Känslan av ett slut – Julian Barnes vackra och drabbande roman om åldrande och svek, minne och förlorade möjligheter – att han lyckats med, när han vid snart sjuttio års ålder blickar tillbaka på sitt liv. Efter ett hyfsat lyckligt äktenskap som slutade i en vänskaplig och odramatisk skilsmässa, njuter Tony nu sitt otium som pensionär med stabil ekonomi.

Där finns en dotter, som han har en god, men karaktärstypiskt distanserad, relation med och även om livets balansräkning inte är storslagen, så går den ihop.

Men när modern till ungdomskärleken Veronica testamenterar femhundra pund och den karismatiske ungdomsvännen Adrians dagbok till honom, rullar Barnes på glasklar, avspänd prosa upp ett drama som obevekligt förvandlar den ljumma, försonliga livsberättelsen till isande tragedi.

Tony försöker få kontakt med den kantiga Veronica som har Adrians dagbok, men i stället skickar hon ett ursinnigt brev han själv skrev till henne och Adrian i det fjärran 60-tal, där de tog ut framtiden i förskott.

Förbannelsen Tony uttalar i brevet visar sig ha slagit in, och tidens hämnd har drabbat en oskyldig.

Under nedstigningen i det förflutnas labyrinter, tvingas Tony Webster inse att det är med hans liv som det är med historien: den består av segrarnas lögner och de besegrades självbedrägeri.

I sin omutliga fördelning av skuggor och dagrar är Känslan av ett slut en konstnärlig triumf, genomstungen av en samtidigt ömsint och osentimental humor.