Nog finns det både några droppar av Philip Pullmans Guldkompassen och en skvätt Harry Potter i den brygd som under titeln Jakten på Jack har kokats ihop av paret Martin Olczak (text) och Anna Sandler (bild). Men man har lagt sig på en lägre ambitions- och komplikationsnivå och riktar sig främst till lågstadiebarn.

Tioårige Jack är uppvuxen på barnhem i Norrland och tror att hans föräldrar är döda. Under en sommarvistelse i Stockholm hos moster Betty får han dock veta att mamma och pappa lever. För nio år sen rövades de bort av varulvar och är försvunna sen dess. För att ge sig i kamp med varulvar och andra grymma varelser måste man vara trollkunnig. Vilket det snart – till hans egen förvåning – visar sig att Jack faktiskt är.

Tillsammans med mostern och vätten Rurik ger sig Jack ut på jakt efter föräldrarna. Samtidigt jagas de av allehanda ondskefulla oknytt: svartalver, spöken, bergstroll, vittror, vålnader, häxor och givetvis varulvar. Det blir en fart- och farofylld färd genom välkända Stockholmsmiljöer såsom Gamla Stan, Södermalm, Gröna Lund och Vasamuseet.

Det är spännande, underhållande och ytligt – lättsmält action som jag ler åt och charmas av men som inte framkallar några djupare känslor eller väcker allvarligare funderingar till liv. Det är nog inte heller meningen.

Jakten på Jack publiceras som ett slags bokföljetong i fyra delar vilka givits ut med jämna mellanrum inom loppet av tio månader. Jag begriper inte varför. Berättelsen hade ledigt fått plats i en volym. Finns det en tanke bakom denna form av lansering eller rör det sig bara om ett smart sätt att mjölka bokköparna på pengar?