Ett av mysterierna i Andrej Tarkovskijs film Stalker från 1979 är hur filmen i förväg tycks gestalta Tjernobylkatastrofens verkningar. I den engelske författaren Geoff Dyers nya bok Zona, som går igenom Stalker ruta för ruta samtidigt som den skapar en ny form av essäistiskt berättande, blir både kärnkraftsolyckan och filmen delar av en potentiell verklighet.

Bokens undertitel – A book about a film about a journey to a room – beskriver rakt på sak vad det är frågan om. En bok om en film som handlar om en resa till ett rum där ens innersta önskningar skall gå i uppfyllelse. Men precis som i Tarkovskijs bilder och film­repliker hamnar orden ideligen någon annanstans. Trots att den geografiska sträckningen fram till Rummet, från punkten där guiden Stalker och hans medresenärer Författaren och Professorn börjar sin vandring in i Zonen, bara kan röra sig om några hundratals meter, är den mentala förflyttningen fylld av avvikelser, förskjutningar och prövningar. Och på samma sätt är det med Dyers text. Den flyttar på sig, vrider sig runt sin egen axel, är full av störningar, utvikningar och märkliga tillägg. Men där Tarkovskij är långsam och melankolisk är Dyer snabb och humoristisk.

Det är mycket som är underligt med Geoff Dyers böcker. Till exempel sättet som de påverkar ens tidsuppfattning. Fiktiva och dokumentära förlopp överlappar varandra, en plats blir en helt annan plats, obetydligheter och triviala vardagsdetaljer tar överhanden och texten talar inte sällan förbi sig själv, i strävan att ta helt andra vägar än de förväntade.

Det finns en enastående och märklig frihetskänsla i detta sätt att skriva och tänka, tidigare manifesterat i bland annat Out of sheer rage (ett försök att skriva en bok om DH Lawrence som om och om igen misslyckas), But beautiful (en bok om jazz och improvisation) och The ongoing moment (en essä om fotografins förhållande till det levande ögonblicket). Men i Zona når Dyers excentriska, drömska och otåliga essäskrivande en ytterligare täthet och intensitet, dels genom det faktiska, materialnära förhållandet till det som sker i filmen, dels genom att fläta samman det metafysiska anslaget i Tarkovskijs vision med erfarenheter av självbiografisk natur.

Dyer skriver till exempel om hur det kala och övergivna industrilandskapet i Stalker, filmat i närheten av en kraftstation i Estland, får honom att minnas en lokal tågstation strax utanför Cheltenham i sydvästra England, dit hans pappa brukade ta honom som liten för att titta på tågen som kom och gick. Men Dyer kommer inte ihåg så många detaljer. Vad han i stället minns är hur han några år senare, som åtta–nioåring, brukar leka med sina kompisar vid den övergivna stationen som upphörde att vara i drift 1962. De sönderslagna fönstren, de tomma rummen fulla med skräp och de rostiga järnvägsspåren, överväxta med ogräs och maskrosor, har nu blivit en sorts ruinmiljö. På stationshusets vägg hänger tidtabellen fortfarande kvar.

Här blir overkligheten i Stalker extremt verklig, en projektionsyta för drömmar och fantasier som växer ur övergivna platser. Många har varit där. ”Här är vi”, säger Stalker i filmen. ”Äntligen hemma.”

Vid ett tillfälle i Tarkovskijs berättelse – när Stalker, Professorn och Författaren befinner sig inne i en av de öde industrifastigheterna – ringer plötsligt telefonen. Författaren svarar och säger: Nej, det är inte kliniken. Efter en stund ringer det igen, men ingen svarar. I stället tar Professorn upp luren, slår ett nummer och så följer ett kodat samtal där han bland annat säger att han befinner sig i den gamla byggnaden, Bunker fyra. Professorn har vid ett tidigare ögonblick i filmen förklarat att en meteorit fallit ner, men att det också kan ha varit någon annan sorts olycka som gjort att man varit tvungen att evakuera området.

Detta, i kombination med hur själva landskapet ser ut och benämningen av området som Zonen, hör till det som givit Stalker dess apokalyptiska och profetiska aura. Fotografen Robert Polidoris berömda reportage från Tjernobyl och Pripjat 2001, utgivet i boken Zones of exclusion, skulle kunna vara stillbilder från filmen. Men Dyer gör inte så mycket av det förebådande, utan klär snarare av filmen dess mytologiska, mysteriösa rekvisita. Fram växer en annan film, lika gåtfull och komplex, men mer drastisk, sarkastisk, utspridd, tankspridd.

En bok av Geoff Dyers slag, som tar sig sådana associativa friheter och om och om igen ger sig ut på sidospår, bland annat via ett sofistikerat notsystem där noterna och sidokommentarerna ibland löper över hela sidor, skulle lätt kunna bli spekulativ och okoncent­rerad. Alla mystiska samband som uppstår skulle rentav kunna likna konspirationsteorier. Men Geoff Dyers styrka som författare ligger i brytningarna av perspektiv som klipper av, tar ner, snabbspolar, säger helt fel saker, och så uppstår en virtuos vimsighet. Man är verkligen mitt i världen.

Det spänningsförhållande som Zona är ett uttryck för, finns naturligtvis också i Tarkovskijs storslagna vision. Det gäller inte minst effekterna av det extremt långsamma tempot och den tråkighet som Tarkovskij arbetade medvetet med. Här tar Dyer vid, men han gör det så att Zonen hamnar överallt, i samtliga städer, i alla människors huvuden, i den samtid där olika tempon ständigt kolliderar och skapar oreda i livet.

I dag är årsdagen av Tjernobylolyckan. Kärnkraftskatastrofen har blivit ett konstnärligt kraftfält, inte minst genom Tarkovskijs förebådande film Stalker. Magnus Haglund vandrar genom Geoff Dyers nyutkomna Stalkeressä Zona.

Övergiven stad. I dag för 26 år sedan havererade kärnkraftsverket i Tjernobyl i dåvarande Sovjetunionen. Magnus Haglund har läst Geoff Dyers bok Zona som tar avstamp i Andrej Tarkovskijs film Stalker som sju år före katastrofen tycks gestalta dess verkningar.