Varför åka båt när man kan gå? Frågan poppar osökt upp i huvudet, vid läsning av essäisten och poeten Nina Burtons nya bok i bildad reportageform. Här återupptar författaren det lärda och lyriska rundresandet från tidigare litterära projekt, med den skillnad att de vetenskapskvinnor och feministiska pionjärer som tidigare porträtterats nu får se sig utbytta mot bland annat drakar, vattensorkar och tedrickande vid Themsen.

Det handlar alltså om saker vid, i och av vatten. I Flodernas bok åker Burton omkring och studerar konst- och folkkultur längs Europas stora och/eller omskrivna blå band. Stilen är associationsrik men tempot aldrig särskilt högt, för här finns uppenbarligen människor som har råd att sjunga långsamhetens lov. ”Tre miles i timmen är lagom, annars störs friden av motorljudet”, säger till exempel den brittiske ägaren av en kombinerad hotell- och utflyktsbåt.

Följaktligen går det fortare att ta sig fram till fots på stranden. Om modernt båtliv därmed (här oavsiktligt?) framstår som nåt tämligen meningslöst och exklusivt är det omgivande vattnet ändå alltid spännings­kittlare och fara. Burton skriver inlevelsefullt och ledigt om Rhens dolda guld och odjur och hur det via Wagner och William Morris tog sig in J R R Tolkiens sagovärld. Författaren blandar obekymrat myterna om Faust och Lorelei, med rapporter om ålvandring, ölbryggande och möten med skeppshundar.

För Flodernas bok blir såväl utgångspunkt som lärdom, att se vatten som ett tidlöst flöde av idéer, organismer och livsnödvändigheter. Och även när det känns lömskt färdas man tryggt och lätt igenom Nina Burtons texter.