De bor i Istanbul, paret Eren. Han framgångsrik författare. Hon en lika framgångsrik forskare. De säger att de älskar varandra, men avståndet mellan dem blir allt längre – långt som till sonen Deniz, som aldrig kom att motsvara föräldrarnas förväntningar. Sonen flydde undan våld och krav till en norsk ö och gifte sig med en fiskarflicka – men hon sprängdes i bitar utanför Haga Sofia vid sitt första besök i Istanbul, denna stad ” vars historia bäst skrivs i sagor och poesi”. Deniz och hans son Björn överlevde och for hem igen med sin saknad och sin sorg till den avlägsna norska ön – dit också så småningom våldet når.

Berättelsen om familjen Eren är delad i tre och handlar i tur och ordning om var och en. Oya Baydars roman från 2007, Förlorade ord, är en skildring från ett samtida Turkiet. Baydar, välkänd och prisbelönad, har skrivit flera romaner och novellsamlingar. Förlorade ord är den första som översatts till svenska. Hon gick i landsflykt efter militärkuppen i Turkiet 1980 men återvände hem 1992.

In i den rikt förgrenade romanen kommer också den kurdiska flickan Zela och hennes älskade Mahmut. Hon är på flykt från kurdiska bergstrakter långt bort i öster undan hederstraditioner, och han i sin tur från gerillakriget i bergen.

I Ankara skjuts och skadas den gravida Zela. Slumpen gör Ömer Eren till vittne och till den som sedan försöker hjälpa paret. I åtskilda kapitel följer så författaren sina olika huvudpersoner och främst Ömer Eren som tömd på ord inte förmår skriva längre.

Precis som poeten Ka i Orhan Pamuks roman Snö beger sig Ömer österut till Zelas och Mahmuts berg för att finna de förlorade orden, de med vilka han kan skriva sanningen. Han far till dessa arma bergsbyar där människorna är fångade mellan gerillan och armén också för de unga flyendes skull. Han vill förstå – dem och sig själv.

Så knyts dessa olika öden samman till en stor, bred berättelse om kärlek och moral, om kurdernas kamp mot turkiskt förtryck, om traditioners tvång och om det ständigt närvarande våldet, om önskan också att förstå andras smärta och att se mer än genom de egna glasögonen – det vill säga stiga ut ur sig själv och se den andre.

Baydars roman är som Pamuks en bildningsroman, ett slags idéroman, inte explicit politisk, och inte av riktigt samma klass som Snö – men oftast engagerande, tänkvärd i sina långa resonerande partier och spännande, utan att bli grund. I hennes böljande berättelse och i hennes språk känner jag igen en episk, poetisk grundton från till exempel den gamle Yasar Kemals romaner och Mehmed Uzuns böcker – denne Uzun som likt Pamuk stod inför rätta för att hans ord blev för farliga.

Jag förvånas inte av att Baydar, när hon skriver om den kurdiska diasporan efter 1980, speciellt nämner Sverige. Det var ju hit Uzun flydde, det var här han verkade för den kurdiska saken, för yttrandefriheten.

För kurdernas och ordens frihet talar också Oya Badar.