Med sin pärla/ barbie/ klistermärke/ Vi hade vi inte./ Kommer inte att./ Skulle komma att./ Kunde inte tro att. Visste inte att. bjuder Jörgen Gassilewski inte bara på årets hittills mest otympliga utan förmodligen också mest outgrundliga boktitel. Ja, faktum är att boken som helhet är rätt märklig. Tredimensionellt avbildade geometriska figurer täckta av text singlar ner för sidorna likt tärningar. Detta varvas med större fyrkantiga textrutor, innehållande en poetisk transkribering av amatörfilmsekvenser från en barnfamiljs vardag, och längre textstycken som närmar sig prosan. Överst på varje sida står titeln i olika variationer som ett ledmotiv.

Och nog kan det behövas ett sådant i denna diktsamling. För i övrigt gör den mig lätt yr i alla sina vindlingar: figurernas fallande, kamerans flackande och prosans ständigt glidande fokus. Den rör sig från filmsekvenser, via husmorstips och diskussioner om japanska bilar fram till en garderob där ett nytt domstolsväsen skall inrättas för att slutligen i ett senare prosastycke landa i ett närmast postapokalyptisk krigsdrabbat samhälle där allt måste byggas upp från grunden.

Just det glidande och den förvridna nästan drömlika verkligheten är annars kännetecknande för Gassilewskis lyrik men här är texten vildare och mindre samlad. Motiven är fler och bredare isär, texten mer fylld med skval, samtidigt som titeln bestämt hamras fram exakt hundra gånger och på så sätt förankrar det ibland svävande och svindlande i det absolut vardagliga och kända.

Det är krävande men i gengäld aldrig övertydligt. Konstant oväntat och nyfiket på ett sätt som påminner inte så lite om de låtsaslekar barn emellan som finns nedskrivna i diktsamlingen. Och när då titelleksakerna slutligen samlas ihop till det bestämda yttrandet: ”men vadå hallå det där är ju min pärla/ men vadå hallå det där är ju min barbie/ men vadå hallå det där är ju mitt klistermärke” blir det klart att vi kanske har mer gemensamt med tjuriga barn än vi tänker oss.

Jörgen Gassilewski .