Man blir alltid glad och orolig när en författare prövar att tänja genrernas möjligheter. En genres lag är gammal och beprövad, det blir så lätt ytliga förnyelseförsök. Därför är min läsfröjd extra stor över den fyrtioåriga spanjorskan Mercedes Cebriáns prosabok Den nya taxidermin som nu utges i översättning av Annakarin Thorburn.

Taxidermi betyder konservering av döda djur, i dagligt tal uppstoppning. De båda miniromaner som utgör Cebriáns eleganta diptyk handlar om två kvinnor som på olika sätt försöker konservera sin identitet. I den första gäller det ett bokstavligt rekonstruktionsarbete: att i detalj återskapa en för fem år sedan timad lägenhetsfest. Den andra texten handlar om en kvinna som bearbetar sin sorg över en utebliven karriär som sångerska genom att låta tillverka dockor och uttrycka sig genom dem.

På den svenska översättningens omslagsflik poserar författaren med en seriös och kanske litet lurig min, hållande i en docka som liknar henne själv. Bilden fångar det särskilda slags vibration som Den nya taxidermin förmedlar: Cebrián har ett livligt och pratsamt, men väl kontrollerat tonfall som i sin kunskapsorienterade vänlighet visavi tillvaron kan erinra om Italo Calvino eller Georges Perec. Med dem och andra lekfulla metamodernister delar hon också den starka förhoppningen på läsarens medskapande förmåga.

Det finns ett visst spänningsmoment i båda berättelserna, så jag skall inte röja vare sig hur rekonstruktionen av festen går eller vilka dockorna är och vad de gör med huvudpersonen. Så mycket kan sägas som att Den nya taxidermin är en avancerad och underhållande utforskning av det mod och den uppfinningsrikedom som krävs för att vi skall kunna uthärda att det mesta vi uppfattar som äkta är beroende av konstruktioner och roller.