Christina Wahldéns ungdomsbok Min systers dotter har många pappor är en direkt fortsättning på den förra boken, I gryningen tror jag att mamma ska väcka mig.

Ombeni, flyktingflickan som fått asyl i Sverige men inte blir kvitt sina traumatiska minnen från krigets Kongo, har till slut börjat känna sig hemma i den lilla staden i norra Sverige där hon bor med sin gråhund Gösta i en omodern etta. Hon trivs med jobbet hos tomatodlaren Tore och har en omtänksam extramamma i Sonja, som har en second hand-affär.

I uppföljaren återförenas hon med sin lillasyster Maua, som också lyckats fly från fångenskap och övergrepp i Kongo och ta sig hela vägen till Sverige. Så får Ombeni, som själv nätt och jämt blivit myndig, ansvar för sin svårhanterliga lillasyster, som är ännu mer traumatiserad än hon själv, och dessutom har med sig en liten baby.

Berättelsen skulle ha kunnat bli mycket tragisk, men utvecklar sig istället till en riktig feel good-historia. Om den första boken om Ombeni pekade på brister i det svenska omhändertagandet av flyktingbarn, så ger den andra boken istället exempel på vad goda människor och nätverk i svenska småstäder kan uträtta.

Det låter nästan för bra för att vara sant. Flickorna hamnar i en småländsk Bullerby-idyll, med röda stugor, färska bullar och en tolerant kristen församling som genast öppnar sin famn för dem.

Men jag gillar faktiskt den här boken ändå. Den är så välskriven att jag inte vill lägga den ifrån mig förrän jag kommit till slutet. Och det är inte för idyllens skull, utan för Ombenis. Vi får följa hennes tankar. Och uppleva hennes kamp för att frigöra sig en smula från ett alltför tungt ansvar, och våga hoppas på framtiden.