Den kinesiske författaren och människorättskämpen Liu Xiaobo belönades med Nobels fredspris 2010. Eftersom han suttit fängslad sedan december 2008, dömd till elva års fängelse för ”anstiftan till omstörtande verksamhet”, hade han inte själv möjlighet att hämta priset.

De texter som han dömdes för, samt en rad andra, finns nu utgivna på svenska, i en bok med titeln Jag har inga fiender, jag hyser inget hat.

Det är intressant och skakande läsning.

Bakgrunden är följande:

Den trettiotreårige litteraturvetaren Liu Xiaobo väcker uppmärksamhet vid universitetet i Beijing, när han i juni 1988 disputerar på avhandlingen Estetiken och människans frihet. Nio lärda opponenter godkänner dess självständiga innehåll och den unge akademikern blir genast inbjuden som gästforskare, först till Oslo och sen till USA. Men våren 1989, när demokratirörelsen spirar i Kina, far han hem för att delta i den.

Han och tre vänner skriver ett manifest, där de protesterar mot undantagstillstånd och militärstyre och stödjer den pågående studentrevolten, och den 2 juni 1989 inleder de en hungerstrejk på Himmelska fridens torg, där redan tusentals studenter demonstrerar. Ett syfte är att försöka agera medlare mellan studenterna och myndigheterna, och hindra ett blodbad. Men den 4 juni avbryts såväl hungerstrejken som studentprotesterna av en massaker, då armén skingrar folkmassan och dödar och sårar hundratals människor.

Med undantag av de perioder då han suttit i fängelse har Liu Xiaobo sedan dess ägnat sig åt att i artiklar och pamfletter som sprids via internet analysera och kritisera den kinesiska diktaturen och stödja missgynnade minoriteter och andra grupper som kämpar för sina mänskliga rättigheter i Kina.

De dikter som återfinns i boken skrev han till sin hustru, under sina tre år i ett ”omskolningsläger”. Det är sorgsna men beslutsamma rader – om kärleken, Jesus, den helige Augustinus, Kant och en evig sjuttonåring, som dog i massakern vid Himmelska fridens torg.

Bokens sista text är domen över Liu Xiaobo från 2009. Och den näst sista är hans eget försvarstal inför domstolen. Där fastslår han att demokratiska reformer är det enda som kan skapa varaktiga framgångar för Kina, att folkets frihetslängtan inte längre kan hejdas och att förhållandena på häktet faktiskt har förbättrats avsevärt sedan han första gången satt där. Det absurda är bara att diktaturen ännu består, och att han därför återigen döms till fängelse – trots att den kinesiska grundlagen sedan 2004 innehåller en passus om att ”staten respekterar och garanterar mänskliga rättigheter”.

I andra texter diskuterar han de senaste decenniernas tvetydiga modernisering av Kina: ett enormt ekonomiskt uppsving, med en bibehållen enpartistat och diktatur.

Han pekar på några hoppfulla faktorer: demokratirörelsen lever vidare, också bland de breda massorna. Till exempel hos de egendomslösa bönder som kräver en jordreform. Kina har fått en ny typ av ekonomi, som ger folk vissa möjligheter att försörja sig själva, oberoende av staten. Och trots regimens alla försök att utöva censur har internet möjliggjort informationsspridning och minskad isolering från omvärlden.

Kanske är det därför som de ”oliktänkande” inte längre behandlas som pestsmittade av sina grannar och bekanta. Det har nämligen blivit modernt att vara kritisk mot makten.

Men denna modernitet har också en baksida: skämtsamma satirprogram som gisslar makthavarna har blivit en egen genre inom den kinesiska populärkulturen. Precis som pornografin … Nobelpristagaren funderar över dessa fenomen. Han tycker sig se en samhällskritik som förlorat sin udd och moraliska övertygelse, och förvandlats till cynisk jargong och underhållning.

Liu Xiaobo är verkligen en intressant bekantskap – både när han ödmjukt rannsakar sig själv och när han kommer med kategoriska, obekväma påståenden.

Han plågas och känner skuld över att ha klarat sig undan massakern, där så många oskyldiga miste sina liv. Han funderar på om han kämpar för rättvisan, eller för den egna äran. Han nagelfar sig själv och konstaterar beskt att en kinesisk intellektuell kan ha svårt att göra sig bemärkt och vinna ära vid ett utländskt universitet. Därför kan det faktiskt vara lockande att stanna hemma och bli berömd som sanningssägare och martyr ...

Han hävdar att USA är frihetens stamort på jorden och att den västerländska vetenskapen och kulturen står skyhögt över den kinesiska. Konfucius betraktar han som ett praktexempel på en maktlysten, opportunistisk rövslickare. Och utlänningar som lovprisar ”den kinesiska kulturen” anser han vara lika korkade eller korrupta som de kinesiska patrioterna, vars patriotism, som pendlar mellan övermod och bitterhet i förhållande till omvärlden, är en kronisk sjuka – ständigt lika omhuldad av diktaturen, som vill kuva folket i den nationella sammanhållningens namn.

Men dem han tycker allra värst om är ändå de välutbildade och välbeställda kinesiska karriäristerna. De som skäller på utlandet, för att komma ännu närmare maktens köttgrytor. Och sedan, sprickfärdiga av glädje, reser till Amerika. Eller de som bjuder hem honom, och i förtroende förklarar att de naturligtvis delar hans kritiska åsikter om den nuvarande regimen, men att de ändå valt att jobba för den, eftersom de anser att det är mycket effektivare att ”förändra inifrån”.

Trots bokens fromma titel är fredspristagaren således inte bara mild, utan också kapabel till glödhett patos, ambivalens och iskall ironi.

Jag slås av hur unikt det är med en bok av det här slaget – som inte bara handlar om den vidriga situationen för det fria ordet i dagens Kina, utan faktiskt också vågar beröra den känsliga frågan om allas personliga ansvar för demokratin i världen.

Några nya kritiska texter av Liu Xiaobo lär vi inte få förrän 2020, då han avtjänat sitt fängelsestraff.