Under många år har Fredrik Lindström ägnat sig åt att dissekera den välmående, lite oroliga, urbana, märkesmedvetna, Bo Kaspers-marinerade medelklass han själv tillhör. Han har gjort det i filmer, på stå upp-scener, i böcker, i tv-program. Den långe lingvisten från Eskilstuna har alltid haft en teppanyakihäll, en köksmaskin från Kitchen Aid, en väldigt dyr olivolja eller en tapet med Josef Frank-mönster i bakfickan för att peka på hur den räddhågsna materialismen ersatt de riktiga känslorna i Stockholms innerstad och annorstädes. Och vi har skrattat och nickat igenkännande och lite generat.

Träffsäkert alltså. Och samtidigt – bakom leendet, bakom all varumärkesdropping har det funnits en ambition till allvar. På samma sätt som Henrik Schyffert häromåret ville – och lyckades – göra upp med sitt ironiska 90-tal ska man nog tolka Fredrik Lindströms iakttagelser som en trötthet på den samtid som skildras i inrednings- och livsstilsmagasin. En trötthet inför den svala osäkerhet, den ängsliga oförmåga som gestaltas i att allt ska se exakt likadant ut.

Det ska sägas omedelbart – det går inget vidare den här gången.

Fredrik Lindström har skrivit 15 korta noveller i steget, någonstans på hotellrummet efter en föreställning av showen Ljust och fräscht. Eller hemma vid köksbordet efter en vernissage på Södermalm. Lite överskottstankar som måste ut. Allt marknadsfört som en diskussion om ”livet”. Om tafatta försök att finna mening med tillvaron. Och ”livet” blir då funderingar om det eventuellt moraliskt antastliga i att använda polska hantverkare. Eller den ångest som drabbar det förmögna par som inte lyckas få sin ende son att avstå från några gosedjur i sin samling för att skänka dem till barn i Moldavien. Eller paret som lägger all sin tid på inredning, på att skapa ett hem där varje detalj har en historia och där sökandet efter den perfekta soffan blir emblematiskt för den ångest som deras materialism försatt dem i. Åtminstone är det tänkt så.

Men. När börjar det riktiga livet? är så grund att den bara blir en illustration till allt den egentligen vill problematisera och diskutera. Efter ännu en utvikning om ett par som är alldeles uppenbart oförmöget till något som helst själsliv och bara trampar runt i en gegga av varumärken och letar ”efter ett sammanhang” har man lust att ställa sig upp och skrika: varför berättar du det här för oss? Vad är det du försöker säga?

Tankegodset är gammalt, idéerna sällan särskilt spirituella vilket är lite överraskande. Fredrik Lindström har tidigare varit idédriven, men trampar nu runt på ett lager där kasserade manusblad från Solsidan reas ut eftersom de saknar komiska poänger.

Här finns också lite av det som under Hassantiden (busringningar i P3 på tidigt 90-tal) kunde gå för något slags postjuvenilt tillstånd men som numera mest illustrerar en trött, gubbig drömvärld. Som novellen om den framgångsrike mannen som skaffar en ”knullbåt”, träffar och blir ihop med en reklambyråreceptionist, naturligtvis en reklambyråreceptionist (som självklart genomskådar det hela och snark … ser hans verkliga kvaliteter). Eller förskolläraren som har en lista på saker som hon i stillhet nog hoppas ska hända. ”Gå och shoppa utan att ha trosor på”, till exempel. Eller servitrisen som serverar den ensamme affärsmannen i Köpenhamn och sätter igång hans drömvärld. Och gissa vad han drömmer om?

Nej, det här är inte bra. Att Fredrik Lindström, som i grunden är en klart begåvad berättare och skribent, valde novellformen är fullt logiskt. Inte en enda av de skisser som presenteras hade gått att bygga ut ytterligare. Faktum är att de flesta hade mått bäst av att inte ha nått omvärlden överhuvudtaget.