Ett antal mig närstående personer tillbringade sina universitetsår i Lund. De talar fortfarande och ofta varmt om denna tid, då starka vänskapsband knöts och karriärvägar stakades ut, och alldeles uppenbart var det en betydelsefull era i just dessa människors liv. Själv bedrev jag mina studier i Stockholm och höll mig så långt från kårliv och andra upptåg som möjligt. Därför kan jag heller inte riktigt ta in mina vänners erfarenheter, de framstår ibland rentav som ointressanta.

Nu är det inte främst själva studentlivet som Jens Liljestrand vill skildra i sin roman Adonis, hans första efter de mycket välförtjänta framgångarna med novellsamlingen Paris–Dakar (2008), utan manliga relationer. Jag höll på att i stället skriva ”manlig vänskap”, men speciellt mycket verklig vänskap finns till slut inte i denna egentligen becksvarta kollektiva berättelse om ett antal medelålders mäns återförening och minnen.

När de sju forna sångfåglarna från den framgångsrika körgruppen Adonis stämmer träff i en sommarstuga har lång tid passerat sedan storhetstiden i Lund, präglad inte främst av studier utan spex, tillfälliga relationer och kärleken till musik. Liljestrand är en utmärkt miljöskildrare och bjuder på en färgstark studentstad, även om platsen alltså är mig främmande, men där han verkligen briljerar är i de samlade bilderna av dessa medelålders mäns kollektiva sammanbrott.

Den svenske mannens tillkortakommanden var ett tema även i Paris–Dakar, men i Adonis skruvas tonen upp ytterligare, och att låta var och en av dessa sorgliga riddare ge sin långa beskrivning i egna kapitel är ett smått genialt grepp som bara förstärker intrycket av den instängda gruppens oförmåga att kommunicera annat än genom vackra körröster. Det är en sorglig, smärtsam roman som på flera plan får dödlig utgång, men samtidigt har Liljestrand skänkt sin roman en berättarteknisk lyster som dröjer kvar långt efter läsningen.