”HAN och HON har stelnat och kan inte längre bli ondare. HAN och HON finns inte längre. Ändå lever HAN och HON, eftersom det, som de pinat och stympar, lever.” Herta Müller skriver så i essän Soldater sköt i luften – luften var i lungorna. Hon syftar på Nicolae och Elena Ceausescu, den rumänske diktatorn och hans fru som arkebuserades den 25 december 1989. Essän, en av tretton, återfinns i Hunger och siden, som nu övertygande översatts till svenska av Bodil Zalesky. Herta Müller är en av de stympade. Det är därför hon i sina romaner återkommer till diktaturens år, till detta hemlöshetens landskap som det står i motiveringen till Nobelpriset.

Genom att skriva bearbetar hon det förflutnas trauman. Hon tvingades ju att fly undan Securitate till exilens Berlin 1987. Redan som tonåring var hon regimmotståndare. Hunger och siden, som kom på tyska 1995, ser tillbaka på hennes liv, som började 1953 i den tysk­talande byn Nitzkydorf i Rumänien.

Allt vet hon om att tillhöra en minoritet och att vara asylsökande. I essäerna beskrivs livet under och även efter Ceausescu. I träffsäkra detaljer skildras den grå vardagen i detta socialismens lyckorike, där människan inte är en individ, utan en del av systemet. Herta Müller ger ord åt hungern, rädslan, människojakten och regimens förtryck, det som inte lät sitt folk leva, men höll det vid liv med knapp nöd för att inte behöva betala för begravningarna.

Hon ger groteska exempel på hur lögn och bedrägerier sysselsatte statsapparaten. Så till exempel gillade inte Ceausescu vallmo: alltså rensades de bort ur sädesfälten när han passerade under sina resor i landet. Korna tvättades. De magra gömdes. De få feta hjordarna förflyttades efter hans väg. Essäerna berättar om de dödande förbuden mot aborter och preventivmedel. Fem barn per familj var regimens mål. Nomenklaturans hustrur och döttrar var förstås undantagna. Med bitsk ironi påpekas att den gamla nomenklaturan genom små rollbyten blev en ny efter diktaturens fall. 

Hunger och siden är en förunderligt rik bok. Herta Müller väger orden, vet att samma ord kan betyda olika saker, att modersmålet är ett språk och det officiella ett helt annat. Resultatet är en text så borrande tydlig, insiktsfull och avslöjande att jag ryser av textens innebörder – men också av glädje över att någon kan skriva så här.