Konsten att skriva en bästsäljande spänningsroman går inte sällan hand i hand med konsten att hantera klichéer. Tricket verkar vara att återanvända det mest igenkännbara som vi lätt kan samlas kring – i sämsta fall, populära fördomar, i bästa fall, allmänmänskliga fenomen – och samtidigt skapa känslan av att detta är något helt nytt. Just nu finns få svenska spänningsförfattare som hanterar den konsten så väl som Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril alias Lars Kepler.

Den nya romanen Eldvittnet, Keplers and­ra efter megasuccédebuten Hypnotisören, är en bladvändare som svämmar över av återanvänt genregods. En kvinna hittas mördad på ett behandlingshem för självskadande flickor. Där ligger hon just så avklädd, ung och död som tusentals kvinnliga offer har legat före henne i spänningslitteraturen och blir strax ett fall för luttrade kommissarien Joona Linna. Lägg till en kvinnlig förhörsledare som har svårt att få respekt av manliga kollegor, ett försvunnet barn samt en mördare med standardpsykopatisk läggning och det står klart att Kepler rör sig i vältrampad thrillerterräng. Ändå är Eldvittnet, tack vare den snyggt byggda intrigen, behagligt kuslig underhållningsläsning.

Den som söker stor litteratur lär bli besviken. Detta är ren underhållning, helt väsensskild från författarnas enskilda verk. De kyliga personporträtten är romanens stora svaghet. Alla fyller sin funktion i storyn, men ingen blir levande nog att engagera på ett mänskligt plan. Det spekulativa våldet har tonats ned sedan debuten, men är fortfarande ett problem. När våldet inte kommer som en konsekvens av inre och yttre liv utan som en chock­effekt blir det aldrig riktigt bra. Problemet är inte att det är för mycket splatter utan att splattret blir obegripligt utan fäste i gestalternas liv.