De första två böckerna av Haruki Murakamis 1Q84, med vardera tjugofyra kapitel, var strukturellt inspirerade av Bachs två volymer Das Wohltemperierte Klavier med två gånger tjugofyra musikstycken i samtliga tjugofyra tonarter. Säger Murakami själv. Vad som var dur och moll i berättelsen som hoppade mellan figurerna Aomame och Tengo kan jag inte avgöra. Nu kommer den tredje boken i förtroendeingivande svensk översättning av den alltid omsorgsfulla Vibeke Emond. Det är ett trettioett kapitel långt coda kan man säga, för att fortsätta den musikaliska jämförelsen.

Ordet coda betyder svans och den här är kanske för lång? Nej, åtminstone känslomässigt känns det bra att få ta ett riktigt långsamt farväl av karaktärerna i boken. Inledningsvis har jag svårt att hitta rätt i den märkliga världen som jag gick in i för några månader sedan och recenserade (GP 5/4), men jag får hjälp av den nya centralfiguren Ushikawa, en spårhund som anlitats för att undersöka förbindelserna mellan Aomame, Tengo och den mystiska flickan Fukaeri. Aomame har gått under jorden efter mordet på en sektledare men Ushikawa håller henne under uppsikt. Inte så mycket händer på ytan och det man väntar på är att Aomame ska få möta Tengo, för det är den stora händelsen som motiverar hela berättelsen.

Det visar sig nämligen att jag hade rätt när jag trodde att det här verket, som i början har säreget praktiskt inriktade skildringar av sexuella relationer, skulle utvecklas till någonting riktigt romantiskt. Nu menar jag ”romantiskt” i ordets populära betydelse, alltså som i kärlekshistorier. Sådana berättelser har ingen hög status i samtiden men Murakamis surrealistiska och djupt originella långroman tycks faktiskt vara ett (post)modernt försök att tala om både moderskap och den stora kärleken utan att det blir fånigt. De politiska aspekter som fanns med i de två första delarna – religiös fanatism, effekterna av terrorattentat, smygande totalitära hot – hamnar i bakgrunden medan slutet på ensamheten är det mål som hägrar.

Murakamis bästsäljare har betytt en del för sådant som det hänvisas till i böckerna, som George Orwell, Tjechov eller kompositören Leos Janáceks Sinfonietta som dyker upp överallt som ett soundtrack. Nu läser Aomame Proust i sitt gömställe och det lär väl öka Proustintresset i Japan och på andra håll. Hon störs av en insamlare av licensavgifter från NHK, Japans public service-teve, som knackar på och vill ha pengar. Det där är högst symboliskt: alla huvudpersonerna här är outsiders, de står utanför gängse kulturella sammanhang och skulle aldrig slösa tid på någon statstelevision. Alla saknar familj: Aomame har lämnat ett strängt religiöst samfund, Fukaeri plågades i en sekt, Ushikawa blir utstött på grund av sitt utseende, Tengo kastades ut av sin far, en nitisk licensinsamlare för NHK.

De lever i sina respektive ensamheter som i skilda världar och Aomame har dessutom råkat hamna i en parallell dimension, passerat över gränsen från år 1984 till världen 1Q84 (Q uttalas som nio på japanska och kan dessutom stå för ”question mark”). I den världen finns det två månar på himlen som hon ensam kan se. Kommer hon att träffa barndomsvännen Tengo och tillsammans med honom hitta tillbaka till den normala existensen där det bara finns en måne och två människor som tittar på den?

I berättelsen finns många övernaturliga inslag som till exempel de så kallade ”little people” som Jan Kjaerstad i en entusiastisk artikel om Murakami som förnyare associerade till feerna i keltisk mytologi (DN 14/8). Det intressanta är ändå att författaren gör sina gestalter så tydliga, låter dem kännas så vanliga i hela sin ovanlighet. Vore det inte så hade man brytt sig mindre om småfolk och om hur bilden av en större och en mindre måne växer till en metafor för moderskap.

Själv säger sig Murakami vara en helt vanlig man som råkar skriva. Fast hur vanlig är nu en före detta jazzklubbsägare som äger ungefär 10 000 vinylskivor och som stiger upp varje morgon klockan fyra för att författa drömromaner under porträtt föreställande Clifford Brown, Lester Young och Glenn Gould? Tillräckligt vanlig för att vilja berätta om kärlek, tillräckligt ovanlig för att klara av det på ett nytt sätt.

Aomames och Tengos möte ­beskrivs så här:

”Det de hade stigit in i den gången var ett rum utan någon dörr. De kunde inte ta sig ut därifrån.

Och ingen annan kunde komma in. Den gången visste de inte om det, men det var den enda fullkomliga platsen i hela världen. Hur ensam man än var, var detta en plats där man inte kunde hemfalla åt ensamhet.”

Så det var alltså det vi hittade i änden på en väldigt lång svans. Ett rum utan dörr som man ändå har kommit in i, en hand att hålla i och en måne att betrakta. Något så ovanligt och vanligt som kärlek.