Det har varit ett dystert år för svensk fotboll. Återigen har våldet, såväl på arenorna som utanför, dominerat nyhetsförmedlingen. Flera allsvenska matcher har fått avbrytas på grund av våldshandlingar och vid flera tillfällen har uppgjorda slagsmål skrämt slag på ”vanligt folk”. Som när över tvåhundra supportrar från IFK Göteborg och AIK drabbade samman på Avenyn i somras, dagen innan de båda lagen skulle mötas på Gamla Ullevi.

I mer än två decennier har våldet kastat sin skugga över elitfotbollen, utan att någon lyckats sätta stopp för eländet. År efter år har samma idéer om insatser präglat debatten utan att något egentligen händer. Det är nästan så att man börjar misstänka att våldet har blivit en accepterad del av fotbollskulturen.

Under åren har det publicerats otaliga utredningar och rapporter om huliganism och fotbollsvåld. Den intresserade kan dyka ner i en malström av siffror och eviga utläggningar kring behovet av personliga biljetter, registrering av besökare och arenor utan ståplatser, utan att för den sakens skull förstå någonting. Det är som om klubbarna, fotbollsförbundet, polisen och alla andra medvetet undviker att undersöka det som allt egentligen handlar om: själva fotbollskulturen.

Nej, den intresserade kan med fördel släppa alla de där rapporterna och i stället läsa Tommy Deogans bok Män av våld – om svenska huliganer. Inte för att boken är något stilistiskt mästerverk utan för att Tommy Deogan intresserar sig för människorna kring huliganismen i stället för de praktiska omständigheterna. Här handlar det inte om vändkors, biljettsystem eller polistaktik, utan om slagskämparna själva. Tommy Deogan har en enkel fråga och han ställer den direkt till huliganerna: Varför slåss ni?

Svaren är intressanta. De allra flesta som Tommy Deogan pratat med svarar att de slåss för att våldet ger dem något tillbaka – en kick, ett större självförtroende, en identitet – men också att de slåss för fotbollen, för sitt lag. De säger att de upplever sig som fotbollslagens främsta supportrar, som en garant för de övriga fotbollsälskarnas säkerhet. Att det skulle finnas någon motsättning mellan sport och våld upplever de alla som fåniga argument från makthavare som inte vill erkänna de verkliga förhållandena.

Efterhand som jag sjunker ner i huliganernas värld formuleras en rad frågor: Är fotbollen en förevändning eller en förutsättning för våldet? Är det verkligen bara en slump att fotbollen drabbats av detta problem?

Tommy Deogan tangerar frågan flera gånger i boken. På ett ställe skriver han: ”I Sundbyberg och Hallonbergen, där jag är uppvuxen, såg vi tidigt hur våld och idrott hör ihop”, och på ett annat ställe: ”Stämningen på läktaren på en stor fotbollsmatch är svår att beskriva – känslor av gemenskap och lojalitet gentemot varandra och klubben, men också en underton av våld och aggression, som tävlingar alltid föder.”

Fotbollskultur som våldskultur. Det är en förbjuden tanke, gång på gång förvisad till avbytarbänken av fotbollsälskande politiker och klubbdirektörer. Fotboll är sport och kamratskap – inget annat. Våldet beskrivs enbart som ett sorgligt problem som ingen förstår varifrån det kommer. Därav behovet av att alltid tala om våldet som ett praktiskt problem som skall lösas med mer kontroll och fler poliser – och inte något som klubbarna själva har ansvar för.

Men sanningen är ju, precis som Tommy Deogan påpekar, en annan. Aggressionen är en integrerad del av idrotten, och det gäller särskilt manligt dominerade lagsporter som fotboll, ishockey och handboll. Det räcker att följa en allsvensk fotbollsmatch med öppna ögon för att inse detta. Knytnäven hänger ofta i luften på plan och på läktaren skriker publiken ut sin ilska. Det är något pojkaktigt och barnsligt över alltihop, som om man befann sig på en väldig skolgård fylld av ”tuffa” killar.

Männen jag möter i Tommy Deogans bok känns märkligt nog inte farliga, bara fåniga. De har aldrig vuxit ifrån skolgården. De går fortfarande runt och tror att folk blir imponerade av deras tuffhet. Och problemet är väl att de emellanåt har rätt, att de i fotbollskulturen har hittat en plats som liknar skolgården, en arena där aggressivitet och våldsamhet fortfarande har en betydelse.

Tommy Deogan skriver det aldrig rent ut, men hans bok genomsyras av en kritik mot klubbar och politiker som inte vill eller vågar ta tag i huliganismens underliggande problem. Det vill säga de manliga makthavare som inte vill diskutera idrotten, och framför allt den manliga lagsportens, inneboende aggressivitet. De män som inte vågar ställa sig upp och säga att hatramsorna på läktarna måste bort, att aggressiviteten på planen är barnslig och att det är dags för fotbollskulturen att lämna skolgården och växa upp. Men – de är väl rädda för att någon av de ”tuffa” killarna skall kalla dem för ”kärringar”.