Fem kvinnor skriver brev till och om varand­ra. Alla är med barn med författaren Sampel och samtliga utgår från att just hon är kvinnan som Azorno – huvudpersonen i Sampels nya roman – möter på sidan åtta i hans bok. Det är upplagt för rivalitetsdramer och förväxlingskomedier, men i Inger Christensens roman Azorno, utgiven på danska 1967, handlar rivaliteterna om vad som händer egentligen och vad som står på spel.

Den som läst Christensens lyrik känner igen hennes systematiska litteratur, som alltid handlar om språk och skrivande, om perception och verklighet, om dubbelheten i att se och bli sedd. Även i prosaform skriver Christensen hellre struktur än berättelse. Eller kanske kunde genrebetäckningen vara ”utvidgad poesi”: ständigt upprepar hon hela textstycken och motiv, placerar dem i olika konstellationer och låter alltsammans motsäga sig självt. Den gåtfulla verkligheten spaltas upp i olika fiktiva nivåer.

I Azorno förvandlas brevskrivandet (berättandet) sakteligen till ett av samtliga kvinnor uttalat romanprojekt (systemet); en pluralistisk ”roman om Sampel”. Och när Sampel själv för ordet skriver han att varje gång han ”skriver en roman, är det för kvinnorna jag planerar en rosenträdgård, avsedd att förföra”.

Med sitt lättsamma allvar ler Christensen åt sin egen symbolik om författaren, hans förväxling med sin egen huvudperson, hans musa (i pluralis) och rosorna: när alla kvinnorna träffas i Sampels rosenträdgård, är det kvinnorna som med sina stora magar ger sig hän, i Sampels frånvaro, åt ”blommande extaser” med varandra. Systrarna klarar sig själva.

Eller? Mot slutet visar det sig dock att de fem egentligen (kanske) är sinnebilder för ett enda kvinnligt väsen. Hela havet stormar, men man vet inte om stolarna blir färre eller fler. Osäkerheten är festligt fruktbar och det är omöjligt att inte ryckas med i Christensens lilla tvärvetenskapliga konferens om identitet och individualitet.