1951 döms makarna Ethel och Julius Rosenberg för att ha lämnat ut hemligstämplat material till ryssarna om USA:s atombombsforskning. Avrättningarna två år senare förblir ett ärr i amerikansk rättshistoria. Särskilt graden av Ethels inblandning förblir omtvistad.

I Naima Chahbouns debutdiktsamling Okunskapens arkeologi fungerar Rosenbergfallet som stormens öga, i en vild men inte laglös textvirvel. Det är som om halva civilisationshistorien – dess skuggsida av kolonisation, utsorteringar av människor, plågsamma djurförsök, kommunistjakt, vetenskapshybris – finns med som bråte i virveln. Jag måste skaka flisorna ur håret för att kunna se klart.

Vad är det Naima Chahboun håller på med? Det är i alla fall inte en undersökning i syfte att komma åt sanningen om makarna Rosenbergs (o)skuld. Snarare iscensätter texten insikten om att sanningar skapas genom processer av tolkning och berättande.

Guilty/not guilty. Det går att vara båda, allt beror på i vilken ände man börjar nysta. Textens mission tycks vara att bräcka upp själva det snedstreck som delar världen i svart/vitt, vän/fiende, för/emot. Vad skulle till exempel kunna vara relevant fakta vid en förundersökning i fallet Rosenberg? Svar: alla de fragment om västerländskt liv från cellnivå till storpolitik som här länkas samman i en förunderlig poetisk språkvirvel.

Vi vill så gärna lita till lagarna. Chahboun retas (nog så realistiskt) genom att insinuera ett slags systemdikt – men låta konkurrerande system undergräva varandra. Ett av systemen delar in boken i akter från 0–5 och tillbaka till 0, i ett slags skapelseberättelse som tas tillbaka. Det börjar med en atombombs-big-bang och slutar med ett annat slags utradering: ”stryk det ovanstående från protokollet”. Däremellan finner man höjdpunkten, peripetin, i form av en kort dramatisering av Prometheusmyten. Det är, helt lämpligt, den myt där människan blir människa genom att få tillgång till den lika livgivande som livsfarliga elden.

Detta system krockar sedan med ett alfabetiskt system, samt med själva rytmens mer intuitiva system, som liksom kör igenom alla bommar. Lästempot varieras via textens densitet, när luftiga anekdoter avlöses av rent Jelinekska cirkelresonemang. Den till synes logiska retoriken voltar varv på varv genom kalla krigets USA och testdockan Billy krocktestprövas.

Billys kärnfamiljsfru dammsuger bort det radioaktiva nedfallet med sin splitternya hoover, alltmedan den lågkvalitativa filmproduktionen snedvrider ...

”… medborgarnas världsbild med en masstillverkad myt om den unika individen (hej DOLLY! Hej DOLLY! DOLLY DOLLY DOLLY!) onåbara drömmar och offentlig lögn

one size fits all

love at first sight

based on a true story

klyschorna som sipprar ända ner till Sing-Sings källarvåning kärleksbrevet ETHEL avslutar ’see you in court darling’”

Allt är oerhört genomtänkt, som jag hoppas framgår. Intelligensen står högt i tak, och Chahboun är rätt fenomenal på att vända textens associationer tillbaka mot fästet – i makarna Rosenbergs öde – innan läsaren tappar spåret. Flödet saknar interpunktion men färgas av författarens bakgrund i poetry slam-världen. Det är spoken word med starkt framåtlut; vila och tänka får man göra när man stigit ur.

Jag funderar över vilka andra texter denna kunde jämföras med. Jag snuddar vid Inger Christensens Det från 1969 – men den är för stor. Tänker sedan på Åsa Maria Krafts dialogiska text Permafrostens avtagande från 2007, som med sin fusion av klimatfrågan och lögnerna kring USA:s invasion av Irak kändes brännhet i händerna. Den politiska vreden fick det postmoderna operettfluffet att osa bränt.

Så het är inte Chahbouns text, även om den är i högsta grad politisk, och jag tror det har att göra med hennes retrofokus på 50-talet. Denna storhetsvansinniga och livrädda epok är ju redan så genomfiktionaliserad och genomkritiserad. Det är som om maskinen redan före författarens ankomst var igång, även om hon varvar upp så att det blixtrar både bakåt och in på Hvitfeldtskas skolgård och, förstås, till Tvillingtornen.

Ett stråk där jag verkligen tycker mig känna darrande passion (som jag delar, och kanske är det därför) är det som handlar om de experimentdjur som offrats för att människan ska få leva sin förbannade dröm. Till detta motiv knyts dessutom diktsamlingens allra sista, gäckande mening: ”för övrigt anser jag att djurparkerna bör förstöras”.

Det är en utsaga som på ett nästan chockerande sätt ställer sig utanför textmassan och med sitt ”jag” hävdar äkthet. Man kan tycka att detta grepp underminerar texten, och får den att likna en sluten och lättvindig lek. Jag väljer att tvärtom läsa utsagan som det enda rimliga domslutet, utifrån texten betraktad som förundersökning. Djuren är oskyldiga. Må de befrias ur sina fängelser!