Översättning: Ola Klingberg

Modernista

Finns spöken? Åtminstone i litteraturen, vilket kunde ges en början med Hamlets vålnad på vallen och sedan en fortsättning i skräckgotiska romaner från sena 1700-talet och in i romantikens atmosfäriska störningar. Förskräckelsen fick sublima vinddrag och sedan fortsatte det med skotska dimmor och transylvanska odöda. I svensk utgivning rullar för närvarande en H P Lovecraftvåg: Skräcknoveller (Vertigo), Sarnaths undergång (Bakhåll) och Cthulu vaknar och andra ohyggligheter (Hastur). Det är spökhistorien som skräckromantisk repertoarlitteratur.

Spöken och vålnader ingår i denna grundrepertoar och har efter hand fått en väldig medial spridning. Vi kanske har läst Oscar Wildes Spöket på Canterville, men det är nog filmatiseringarna vi minns bäst. Samtidigt berör spökmotivet något hos litteraturens hjärta vilket alla dubbelgångare gör uppenbart. Inget gör identiteten mer tvetydig än en riktig Doppelgänger.

I svensk samtidslitteratur finns en lika påtaglig som kvalificerad spöknärvaro – från Aris Fioretos fantomer till John Ajvide Lindkvists zombies, från Magnus Hedlunds mylingar till Magnus William-Olssons Spöken och Göran Dahlbergs Att umgås med spöken.

Det väsentliga steget sker när spöket lämnar rollen som ett yttre och översinnligt faktum till att bli till en oklar psykisk realitet, en inre fasa utan bottenkänning. Eller snarare – en tystnad som inte låter sig besvaras fullt ut. Det steget tog Henry James för drygt hundra år sedan.

Henry James hade en särskild dragning till spökhistorier, han skrev flera men den mest kända är The turn of the screw, en långnovell som resulterat i en mängd tolkningar – från långa led av läsare och till nya konstnärliga gestaltningar – teaterscenen, filmen, televisionen, operan … Senast i somras satte Läckö slott med stor framgång upp Benjamin Brittens känslomättade operaversion. The turn of the screw är helt enkelt alla tiders spökberättelse.

Så lägligt då att urberättelsen (James reviderade ofta sina verk) nu också finns i en ny svensk översättning som När skruven dras åt. Henry James skrev denna spökhistoria 1898, men noga sett var detta inte någon vanlig gammal gastkramare. Som Virginia Woolf påpekade för nittio år sedan saknades här både blodfläckade sjökaptener och huvudlösa damer i mörka gränder. Det handlade nämligen, hävdade Woolf, om ett spökeri inom oss och – kan man sedan tillägga – 1898 är det bara två år till Freuds Drömtydning. Denna närhet har elektrifierat berättelsen.

I ett förord till nyöversättningen skildrar skräckspecialisten Mattias Fyhr betydelsen av SPR – The Society of Psychic Research, som var en dåtida intelligensklubb med medlemmar som Freud, Arthur Conan Doyle, Marie Curie och Bergson. Henry James var själv inte medlem, men väl hans berömde bror, William James. Parapsykologin svävade i luften och spökhistorier var populära.

I När skruven dras åt ersätts det dystra kedjerasslet av sol- och månljusa mysterier. Scenariot är på sätt och vis genretypiskt. Vi förs till en gammal engelsk herrgård med otaliga rum och ett dolt förflutet. Lantligt lugn och stilla fasa.

Hos James finns små hänvisningar till Ann Radcliffes skräckslott och Charlotte Brontës galna kvinna på vinden, men hos den sofistikerade James är det alltså inte melodramatiska effekter som är huvudsaken utan i stället den finsnickrade förskjutningen av själva den psykologiska rymden. Hemtam brasvärme möter med ens hemska kölddrag. Därför dröjer han vid vägande men tvetydiga detaljer. Henry James förbereder helt enkelt spökhistorien för ett nytt sekel genom att ge den en ny litterär myndighet.

Storyn är denna: En obekant man lyssnar till en vän som läser upp ett manuskript som skrevs av en guvernant för länge sedan. Hon fick i uppdrag att uppfostra två barn – Miles och Flora – på herresätet Bly. Deras föräldrar är döda och uppdragsgivaren är deras farbror i London – en gentleman som på inga villkor vill bli involverad.

På Bly finns bara en rosig hushållerska, Mrs Grose, som både vet och inte vet saker. När guvernanten – berättaren – anländer har unge Miles relegerats från internatskolan, men skälen är hemliga. Barnen skiner av troskyldighet, men verkar drivas av hemliga krafter. I deras oskuld bor något obekant.

Henry James lämnar inget åt slumpen när han tränger in i psykologins väv av förförelse och förmodan. Allt för att undvika det vulgära som för honom var det ensidiga. Det finns då ofta skäl att stanna upp för Ola Klingbergs översättning. Den är beundransvärt tonsäker för James stiliga, sirliga uppskjutningar.

Efter hand får guvernanten på visst avstånd syn på främmande gestalter som stirrar spöklikt men inget säger. De två identifieras som de tidigare tjänarna Peter Quint och Miss Jessel. De är döda men förefaller nu att gå igen som vålnader. Det blir därför guvernantens uppdrag att frälsa barnen från gengångarnas makt och illvilja. Frälsningen heter bekännelse.

Här finns krypande kuslighet, en känsla av vakans och varsel där det övernaturliga lägger osäker skugga över dagen. Med Henry James subtila berättarteknik är vi som läsare helt införlivade med guvernanten som jagberättare. Och vi måste tro på berättaren – eller hur? Men är detta då en fråga om metafysik eller psykologi?

Närheten till psykoanalysen har väglett tolkningarna, särskilt sedan Edmund Wilson på 30-talet hävdade att underströmmen i berättelsen är sexuell, men att detta förträngs i berättelsen. Är barnen pedofila offer bundna vid de döda förövarna? Ett djupt tema hos Henry James är förvisso hur barndomens oskuld korrumperas av amoraliska avsikter.

Wilsons påstående är att spökena i själva verket är guvernantens hallucinatoriska fantasier. Vi läser ”omedvetet” hennes neuros, men stilen hos James saknar samtidigt alla tecken på förryckthet, ändå kryper den aningen längs sidorna som fukt på väggarna.

Den djupa tvetydigheten i berättelsen är hur båda läsningarna blir möjliga – dels den metafysiska om vålnader, dels den psykoanalytiska om neuroser. Som läsare delar vi utkikspunkt med berättaren, men den vaksamma guvernanten är kanske i själva verket galen.

Bland alla uttolkare bidrog Shoshana Felman med en bländande uppvisning 1977 som vände på precis varje sten (och så fixerade hon varje ”turn” och ”return” i den veckrika texten). Med hennes läsning uppenbarades själva förförelsekonsten hos författaren och därmed blev novellen synlig på nytt bortom de metafysiska och psykoanalytiska modellerna. Henry James infogade en tystnad i berättelsens centrum, något ofullbordat eller outsagt som förblir dess osäkerhetsrum.

Det hjälper då inte ens att vara en listig läsare eftersom James just hade konstruerat berättelsen som en raffinerad fälla där allt kunde vändas till sin motsats – spökhistorien är ingen riktig spökhistoria, detektiven/guvernanten blir möjlig gärningsman och dödsfallet är inte en början utan en slutpunkt. Det finns då ingen väg ut ur denna fälla av dubbeltydighet som fortplantar sig.

Om inte förr ser man då den ”kyliga artistiska kalkyl” som Henry James talade om. Han var förstås ironisk när han talade om berättelsen som blott förströelse och en ”studie i ingenting” – och samtidigt ”ett monument över min ödesdigra tekniska passion”.

Denna berättelse handlar då till sist inte bara om spöken eller neuroser utan djupast sett om själva inbillningsförmågans krafter, om själva litteraturens förförelseförmåga att kretsa kring ett tomrum som fylls av berättelsen, det vill säga av skruvens vridning. Spöken är trots allt just ”ingenting”. Men precis allt kan uppstå ur detta intet.