Strävan efter att leva nära och i samklang med naturen är en månghundraårig västerländsk föreställning, ofta med civilisationskritiska inslag och ett överdrivet romantiskt vurmande för så kallade primitiva kulturer. Ibland kommer jag att tänka på diverse religiösa sekters alltför färgstarka bilder där alla levande varelser existerar i fulkomlig harmoni med varandra. Lägg därtill den likaledes romantiska synen på jakt som en naturupplevelse där själva dödandet är en andrahandsfråga och där man, då villebråd ändå fälls, tar tillvara på precis allt, inklusive djurets själ.

Denna form av naiv antropologisk ekologism har skildrats av många författare under de senaste seklen, alltför ofta med Hemingwayska bitoner. Få är de som lika genomskådande och psykologiskt hållbart lyckats avmystifiera vår syn på vildmarkens kvaliteter som Natasha Illum Berg i sin aktuella roman Vildsnår.

Det barnlösa paret Thomas och Beatrice återvänder till Tanzania, denna gång för att begrava Daniel, deras forna storviltsguide som omkommit efter att ha attackerats av en elefant. Denna upptakt är i sig intresseväckande, eftersom den avslöjar att erfarenhet inte alltid kan rädda liv, men Illum Berg – som själv har en bakgrund som storviltjägare i Östfrika – tränger djupare än så.

Bit för bit blottläggs ett högst trovärdigt erotiskt triangeldrama, och ställda ensamma på den afrikanska savannen finner sig den förmögne klassresenären Thomas och hans på ytan frigjorda Beatrice övergivna, nakna inför varandra och hjälplösa.

Natasha Illum Berg hanterar sina gestalter och miljöer med stor varsamhet, dröjer hela tiden kvar vid det mest väsentliga och frammanar suggestiva scener med ett språk som hela tiden fäster i läsarens minne. Det är, vill jag påstå, så sällsynt att hennes svenska förlag snarast borde publicera samtliga av hennes tidigare böcker.