Ungefär 30 sidor in i Mia Ajvides debutroman Mannen som föll i glömska, börjar jag bli lite intresserad. Under den hittills lite omständliga men absolut habila prosan börjar det här nämligen dyka upp något annat. En idé, ett spår som plötsligt knackar på ett lite oroligare romanrum. Ajvide är visserligen inte först med att låta en romangestalt vakna en morgon och inse att hon är något annat än det hon var när hon gick och la sig. Kafkas Samsa blev en skalbagge. Ajvides Jack blir en glömd. Under ett par kapitel leker jag med tanken: om Ajvide valt att börja sin roman här, just vid insikten, vad skulle det ha blivit för roman då?

Sedan släpper jag den tanken. För Ajvides text vill ju faktiskt inte den skräckslagna humor som till exempel Kafkas text rymmer. Inte heller vill texten den politiska allegorin/dystopin, där den glömde Jack – den från den ena dagen till den andra plötsligt bortplockade, plågsamme att fästa blicken på, omöjlige att minnas – osökt kunde ha illustrerat de i vårt samhälle verkligt glömda, de genom politiska och omoraliska beslut snudd på utraderade: alla hem- och papperslösa, fattig­familjer, psykiskt sjuka och så vidare. Det är synd. På en så bra idé. Och som här och var ändå vinkar in mot detta större allvar. Vinkar men släpper.

Man får bryta ihop och komma igen. För Ajvide kan skriva. Kan dialog. Kan gestalta. Förmår väl, undantaget en del lite fladdriga naturmetaforer, lyfta boksidans platser ut ur pappret in i min skalle. Att hon denna gång har valt skräcksagan à la Stephen King framför samhällskritiken eller den hårda allegorin, och hellre blåser på än stryker ner och vässar – det må väl vara hänt. Men att det är slöseri på en så bra idé – det måste jag få tänka.