Linda Ulvaeus och Johanna Lundqvist debuterar med två böcker om flickan Leja li, som går i förskolan. Bullbak, skogspromenader, fisketurer är ramen för det hela, som berättas i rimmade strofer ackompanjerade av klatschigt färgstarka bilder.

Leja li och busbullen är en käck historia med ganska mycket ung kärlek infogad, medan Leja li, pappan och fisken snarare än att fokusera på barnets upplevelser ägnar sig åt att teckna en klichéspäckad fadersbild (klumpig, oförklarligt tävlingsinriktad karl, totalt renons på självinsikt, som räddas av praktiskt och förnuftigt flickebarn).

Men det är ändå ganska mysiga berättelser med lagom mycket handling; problemet är framförandet. Att skriva på rim är svårt, och Ulvaeus resultat hamnar tyvärr mycket långt från såväl äldre klassiker som Tove Janssons Vem ska trösta knyttet? som modernare, till exempel Ulf Starks Jaguaren. Det känns tungt att läsa, som att ovant stappla sig fram på tyska, med överlastade, alltför utsträckta meningar med omkastad ordföljd. ”De bakar många bullar, för dagis ska på skogsutflykt gå” är inte en mening som känns särskilt dansant. Den här stelheten och bristen på rytm följs av någon anledning upp i illustrationerna, som trots sin färgmässiga och grafiska tydlighet blir rätt livlösa, som gjutna i betong. Kanske beror det på att i stort sett samtliga figurer på samtliga sidor uppvisar exakt samma glada flin, utan någon variation i vinklingen av mungiporna.

Suzanne Reuter lånar sin röst till en inläsning på cd som följer med böckerna. Hon gör vad hon kan med den otympliga texten, men inte ska man behöva vara utbildad skådespelare för att högläsa med behållning.