Författare som väljer att förlägga handlingen i en roman till för oss exotiska platser löper alltid risken att själva fastna i ett storögt betraktande, mytologisering, en överdriven tilltro till det som brukar kallas ”platsens ande”, vilket i litterärt hänseende knappast är speciellt fruktbart. Lyckas man ta sig förbi de fällorna och så att säga själv bottna i den främliggörande miljön kan resultatet däremot bli enastående, något som Viktoria Myréns roman Iris lyckas visa.

Det är sällan som jag på senare år, åtminstone bland svenska prosaister, har läst en sådan drabbande skildring av ett för mig okänt land som Myréns ingående, stinkande och svettiga och sjukdomsframkallande studie av Nicaragua; föga förvånande har hon själv varit verksam i landet under en längre tid.

I huvudstaden Managua befinner sig centralgestalten Malva, lika mycket en betraktare som ett offer för ödesmättade händelser i såväl det förflutna som nutid. Nygravid arbetar hon som volontär bland de mest utsatta, vilket krockar med svenskkolonins just koloniala tillvaro, och sett till enbart detta bjuder denna författarens and­ra bok på storartad läsning.

Men romanen är mer komplex än så. Parallellt med ett år i Malvas liv skildras också den botaniskt närmast fanatiska moderns tillvaro i Sverige, präglad dels av makens insjuknande i alzheimer, dels av smärtsamma minnen av sexuella art. De båda kvinnornas liv flätas samman, inte enbart för att de är mor och dotter, utan här främst av Malvas tvillingsyster, titelns Iris, som dog bara några timmar gammal.

Här och var tappar Viktoria Myrén greppet om sin historia, sannolikt för att så mycket skall berättas, om kvinnoblivande och moderskap, syskonrelationer, trädgårdsskötsel, begär och biståndsarbetets komplicerade turer; vart och ett väl så intressanta teman, men sammantaget blir resultatet något baktungt. Men med detta sagt skall det också främst påpekas att Iris är en djärv, fängslande roman, skriven av en författare med häpnadsväckande kontroll över språkets lyster.