Efter att ha drabbats av en fatwa skrev Salman Rushdie boken Harun och sagornas hav som var ett försvar av yttrandefriheten och fantasin men framför allt bara en tokroligt improviserad saga. Fast uttrycket ”bara en saga” tycker Rushdie förstås inte om. Sagor är inte så ”bara” i hans ögon, de är det viktigaste som finns. Två decennier senare kommer brödraboken Luka och livets eld som är en aning fastare i formen men både tokig och rolig. Återigen handlar det om en pojke som ger sig ut på äventyr för att rädda sin far, sagoberättaren Rashid Khalifa, även kallad Shahen av Bla-Bla. Sensmoralen är densamma men nu uppdaterad med hänvisningar till dataspel och Angelina Jolie.

Trots flygande mattor så är stämningen mer Lewis Carroll än Tusen och en natt, mer brittisk nonsensverstradition än orientalisk saga. Med nonsens är det så att det kan bli hur skoj som helst men litet tramsigt i längden, till och med när det är Salman Rushdie som fabulerar.

Läsaren möter mycket märkligt, en hund som heter Björn och en björn som heter Hund och övernaturliga varelser som uttrycker sig med något som liknar de knäppaste typsnitten i Microsofts ordprogram – författarens förtroende för gudaväsen verkar vara högst måttligt. Äventyren känns snart ganska enahanda när det fantastiska blir regel och tendensen redan är bekant.

Men så kommer en passage där Rushdie övergår till bitande satir. På sin resa i Magins Värld hamnar Luka på ett ställe som är infekterat av skadedjur. Det är de lättkränkta råttornas land där man inte får håna den heliga tron på att två plus två är fem. Man måste vakta sin tunga för om man kränker en råtta så har man kränkt alla råttor. I närheten ligger uttrarnas rike där alla tvärtom förolämpar varandra precis hela tiden så att ingen längre bryr sig om vad någon säger. De båda åkommorna känns väl igen? Tyvärr är det inte bara en saga.