Eftersom En kärleksförklaring handlar om en kvinna som räknar på universums form kan det vara på sin plats att inleda med en enkel taluppställning: boken, Ida Lindes fjärde, utgörs av 151 inte särskilt tätskrivna sidor men utspelar sig ändå i fyra länder och innehåller hela fyra triangeldramer. Det är en roman som är både lätt och rik; kort och koncis men samtidigt betydelsediger.

Den kanske mest betydande triangeln rör sig mellan systrarna Silja och Sontag och deras tyska mor Eleonore. Från varsin, troligtvis imaginär, rymdraket manar flickorna fram berättelsen om sin halvlyckliga barndom och framförallt om modern. Vacker, rökande och med prickig klänning är hon i sin totala självtillräcklighet lika otillgänglig för döttrarna som för läsarna. Här träder romanens andra betydande triangel fram: Eleonore delar sin knappa tid mellan sitt uppslukande forskningsarbete, relationer med några olika män och moderskapet. Ändå är En kärleksförklaring ett i huvudsak romantiskt modersporträtt. Trots att Eleonore på sin höjd är hjälplig som mor berättar döttrarna med ett nostalgiskt skimmer där allt sker i ett redan stängt, avlägset och därför åtråvärt förflutet.

Den hårda flickaktighet som Silja och Sontag representerar känns igen ifrån Ida Lindes debut Maskinflickans testamente liksom från huvudpersonen Larsson i prosasamlingen Om jag lämnar dig blir jag en annan. Könstillhörigheten gör sig främst påmind genom den med åren allt mer påträngande kroppsligheten, intresseområdena är annars fotboll, astronauter eller ett stilla vegeterande. Och kanske kan man säga att denna figur nu i kraft av Eleonore getts vuxen gestalt. Men flickvarat liksom trianglarna är bara två av alla möjliga ingångar till romanen, astrofysiken kunde vara en annan. För en kärleksförklaring är, likt de flesta bra romaner, som en komplicerad ekvation. Den kan ta lite tid att räkna men i slutändan går den mycket väl ut.