Hanne Ørstavik | 48 rue Defacqz
Bok
Hanne Ørstavik | 48 rue Defacqz
Översättning: Lotta Eklund
Kabusa
Hanne Ørstaviks bok är en roman om konstnärskap men också hur ett barn skadas av brist på kärlek, skriver Ingrid Bosseldal.
Relaterat
Artikelserie
- Recenserade böcker vecka 42
- Ida Linde | En kärleksförklaring 2011-10-22
- Maryse Condé | Tills vattnet stiger 2011-10-22
- Åsa Lantz | Vår man i Shanghai 2011-10-21
- Kerstin Ekman | Grand final i skojarbranschen 2011-10-21
- Britt-Marie Mattsson | Vi tolererar inga förlorare – klanen Kennedy 2011-10-20
- Mats Kempe | Nattlampan tänd och dörren på glänt 2011-10-18
- Umberto Eco | Begravningsplatsen i Prag 2011-10-18
Av sten från det stenbrott som dödade föräldrarna bygger arkitekten Paul ett hus för sig och tvillingsystern Rakel. Inuti det hårda skapar han plats för det mjuka, och utan skam (kanske för att han är man och inte förväntas hämta känslor ur något utanför traditionen, något privat) lindar han in sina strama former i utmejslade rankor av blommor och blad. Han vill bygga rum för människor att mötas i men kräver i det egna livet distans. Tanken på att någon oanmäld ska ringa på dörren väcker ångest. För honom räcker det att leva i minnet av flyktiga relationer.
Även Rakel är konstnär. Hon målar ansiktslösa detaljer ur det förflutna. Perspektiv på de platser som utgjorde hennes och broderns barndom, präglad av faderns koleriska tyranni och moderns genomträngande sorg. För Rakel är konsten enda möjligheten att alls komma i kontakt med det själv som utplånades av övergrepp och bristen på bekräftande blickar under uppväxten. Endast där kan hon glimtvis se med egna ögon, däremot inte känna. Den inre tomheten kan bara fyllas med en annan människa. För Paul är konsten istället en möjlighet att ge utlopp för det själv som han effektivt skyddat bakom tjocka murar. Och för dem båda hotar utplåning i den nära relationen.
Det går att läsa Hanne Ørstaviks fragmentariska, suggestiva, språkligt repetitiva roman 48 rue Defacqz som en gestaltning av hur ett barns självutveckling skadas, inte av inre konflikter, utan av brist på kärlek och spegling. Att Paul tillsammans med Rakels tilltänkta man Samuel jobbar med en stor utställning om Kongo, kolonialmakten Belgiens bortträngda skam, förstärker en sådan läsning. Eller som det står på ett ställe:
”Kongo, långt där nere i Afrika. Som om det ligger under bältet, under midjan, under medvetandet, nere i ett mörker långt där nere, som i skugga, overkligt, vi vet inte vad som händer, ser det inte, hör inte, känner inte.”
Men det är förstås också en roman om konstnärskap och vad som gör skapandet möjligt. Och nödvändigt. Tvillingparet Rakel och Paul hämtar konstnärlig näring ur samma historia, men både kön och position i ursprungsfamiljen ger dem helt olika förutsättningar. Rakel försöker fylla ett tomt hål. Paul släpper fram något djupt förborgat.



















