I en essä med titeln Barndom och historia – essä om förstörelsen av erfarenheten, säger filosofen Giorgio Agamben följande: ”Den moderna människan vänder om kvällen åter till sitt hus, utmattad av en röra av händelser … utan att någon av dem har omsatts i erfarenhet.” Våra möjligheter att utvinna erfarenhet ur det moderna livet har, menar han, lamslagits.

Mats Kempes formstränga novellsamling Nattlampan tänd och dörren på glänt både speglar och ifrågasätter erfarenhetslösheten. Novellernas estetiska värde framträder när läsaren erfar formen som något annat än ett instrument för ältande av föräldraångest och vardagsleda.

Utan att stå i vägen för det sociala engagemanget ger det ofta lekfulla formarbetet i texterna en stark resonans åt smärtan över att leva ett mediokert, likriktat och intranscendent liv.

Vardagen är ju samtidigt full av erfarenhet. Vem som helst kan slå upp en sida i Kempes bok och känna igen både situationen och längtan ut ur den. Allt är inte trivialt i den genomförnuftiga arbetsfördelningens livspusselvardag.

Gåtfullheten liksom finns också, i transitverklighetens landskap där samhällets ljus är dunklare, liksom i de olika ödena som korsas genom att personerna dyker upp i flera noveller. Stilen är precis och dramaturgin rik på oväntade iscensättningar. Kompositionen och de konceptuella ramarna är avancerade och roande. En återkommande skriftkonstnärlig tematik lyfter frågan om erfarenhet till ett metaestetiskt plan. Till exempel en stark novell om en liten flickas besvärliga skolvardag framberättas som anvisningar till en skrivövning, det vill säga att uppgiftens formulering och fullgörandet av den sammanfaller. Så gestaltas friheten mitt i tvånget, och medkänslan med framför allt barnen får tala rätt ur formen, utan sentimentalitet.