Arbetet har alltid varit centralt för Ulf Lundell. Djupt rotat i det folkhem vars nedmontering han ständigt kommenterar, men ändå inte tycks sörja, är hans arbete intimt kopplat till pliktkänsla. Viljan att göra rätt för sig och bygga någonting som står kvar är påtaglig. Det är förstås ingen tillfällighet att Ulf Lundell många gånger har återvänt till berättelsen om hur hans far byggde familjens hus på Värmdö.

Möjligen är det i det ljuset man ska se Ulf Lundells samlade produktion. Det ständiga flödet kommer kanske delvis ur ett behov av att rättfärdiga den egna positionen som välbetald frilansare på väg mot pensionsåldern. Men med utgivningstakten kommer också ett material som inte sällan känns oredigerat eller oproducerat.

Jag skulle inte kalla det slarvigt eller ens ofokuserat. Tvärtom. Det går inte att bortse från Ulf Lundells alltjämt smittande energi. Den är och har alltid varit en av hans absoluta styrkor. Men känslan är att det i varje bok och varje skiva som kommit de senaste tio åren har funnits en kärna som med lite större tålamod och inte minst ett tydligare yttre motstånd hade kunnat växa till något väldigt mycket bättre och starkare.

Ulf Lundell fick enligt egen uppgift tillbaka det här manuset fullt med anmärkningar och understrykningar. Den av förlaget nyanställde redaktörens rödpenna hade dansat fram över pappren. Lundell valde att bortse från förslagen till ändringar. Menade att han vet bäst själv hur man skriver romaner. Okej, men så följer också den nya Allt är i rörelse en form som Lundell har använt sig av sedan Friheten som kom 1999.

Vad vi får är en lång text där själva historien ofta känns underordnad. Berättelsen fungerar mest som kärl att fylla med åsikter och mer eller mindre tydliga budskap och teser.

Lundell använder sig av en huvudkaraktär, i det här fallet fotografen Joar Cirroan som bor ensam utanför Kivik. Han befinner sig i en ständigt pågående lågintensiv konflikt med allt från sin BMW till reklamradion och politikerna. En kvinna kommer på besök ­ibland, den materiellt framgångsrike brodern i Stockholm söker kontakt, hänvisar till blodsbanden och kraschar så småningom bokstavligt talat in Cirroans liv. Dramat rullas upp och samtidigt som ”allt är i rörelse” rusar också det förflutna obönhörligt ikapp de i sina olika livsmönster stelnade männen i boken. Inte minst skildringarna av alkoholen, missbruket och de vedervärdiga dagarna när giftet ska pressas ur kroppen efter en tids supande är gripande på ett sätt som Lundell inte varit nära sedan Saknaden.

Huvudpersonens namn kan läsas som en ordlek enligt samma idé som U2. You too respektive You are. Ett meddelande som skickas för att bjuda in publiken, sätta ljuset på läsaren. Det är dig själv du läser om. Samtidigt fortsätter Ulf Lundell att utgå så mycket från sig själv att det blir krångligt för läsaren, och kanske även för författaren, att dra några tydliga skiljelinjer mellan huvudpersonerna i boken och Ulf Lundell själv. Detta är förstås en roman, men det är uppenbarligen författarens egna åsikter som torgförs och förmodligen i viss utsträckning hans egen vardag som beskrivs. Det är nog också anledningen till att många av ”Uffes” fans slukar hans böcker. Man tycker sig få möjligheten att kika in genom ett nyckelhål till sin skygge hjältes liv.

Det som jag tycker är mer givande är att Ulf Lundell fortsätter skriva mer eller mindre i realtid. Romanen utspelar sig här och nu och dagsaktuella händelser såväl som större skeenden avhandlas kronologiskt. Ibland blir det tjurigt på gränsen till gnälligt men det är oftast underhållande och vitalt när han vigt kastar sig mellan den nya Kent-låten, socialdemokratins sammanbrott, Doobidoo, klimatdebatten och fragmentariska nedslag i religions- och idéhistoria. Känslan är att han inte kan låta någonting vara.

Lundell säger sig vilja tänja språket. Han lyckas ibland. Vänder och vrider på meningsbyggnad och ordföljd. Skärpan är stundtals imponerande. Vissa delar av texten kräver långsam och fokuserad läsning, medan and­ra stycken mest liknar kallprat vid kaffeautomaten.

Så även om han förmodligen skulle fnysa åt idén – Ulf Lundell skulle kunna bli en fantastisk twittrare.