Thomas Manns roman Bergtagen från 1924 är i den nya svenska översättningen 941 sidor lång, men berättelsen kan egentligen summeras i en enda mening: Den unge skeppsingenjören Hans Castorp reser till Berghofs Internationella Sanatorium i schweiziska alperna för att under tre veckor besöka sin tuberkulöse kusin Joachim Ziemssen – och han blir kvar där i sju ”sagoår”.

Romanen sträcks ut genom detta lilla ”och” som blir både platsen för tidens förvandling och ett panorama över ett Europa bortom bergskammarna. Den kalendariska tiden kuperas, årstiderna passerar som vädersystem och sanatoriets stillsamma lilla samhälle laddas med förvecklingar. Där står Hans Castorp i korsdraget mellan kärlek och idéer.

När cirka 56 procent av romanen lästs har drygt ett år passerat, sedan går det undan och som schablonen nu lyder – läsaren blir alltmer bergtagen av Bergtagen. Ibland knäsvag, oftare upprymd av den spefulla humorn och den nordtyska fullständighetsivern hos Mann.

Hans Castorp är inledningsvis en redig hamburgare, men ändå en något flegmatisk och nästan färglös person. Han har förlorat sina föräldrar men räntorna är hyggliga och han röker sin Maria Mancinicigarr som en kavat junker. Likväl är han ett ”livets sorgebarn”. Det är själva förutsättningen för Bergtagen som bildningsroman. Castorps självsyn skall sättas i rörelse. Är den civile Castorp och hans militäriske fast kranke kusin då inte som mytens dioskurer, som Castor och Pollux? Mann arbetar konsekvent i sin roman med tvillingteman och motsatser, men som Ellen Mattson skriver i ett klarsynt efterord vet romanen nog mer om sig själv än författaren som skrivit den.

Det är alltså själva livets utsträckning som Manns roman vill omfatta – och komprimerar till ett spektrum mellan snöljus och alpskuggor. Efter hand blir detta sanatorium en värld fjärran från låglandet men likväl dess spegelbild med allt sitt oegentliga låtsasliv. På Berghof blir så sett världen mikroskoperad som pensionat i tiden där karaktärer och åskådningar trängs samman som i ett dockskåp.

Vad händer i detta sjuåriga ”och”? Allt och samtidigt inte så mycket – livet mellan måltider, läkarbesök och promenader, inpackning i två filtar på balkongen, vanskliga skidäventyr och en bisarr maskerad, häftiga diskussioner och små etikettsbrott. Kärlek prövas och neuroserna blommar över de sju middagsborden (det lönar sig att följa talet sju i romanen). Somliga dör, nya sjuklingar anländer. I liggsalarna härskar den känsliga ”stumsystern” – kvicksilvertermometern. Över Berghof regerar annars den bryskt jovialiske doktor Behrens – hovråd och ”kroppsfurste”.

Här finns ingen hastande kedja av incidenter utan istället en sorts inpackning där jag som läsare snart nog befinner mig i romanens psykologiska rum. Jag läser inte för att ”vända blad” utan snarare för att hypnotiseras och snart nog förvandlas läsaren till en av hospitanterna på sanatoriet. Det är romanen som liggkur. Man får akta sig. Så nära är det lätt att bli föremål för middagskonversationens småsinta stickord.

Samtidigt växer Manns roman som en senromantisk alpsymfoni i sju delar med skummande vågbrott mellan djupare andhämtning och komiska utflykter. Det är romanens omutliga stegring. Dramatiken omsätts i nattliga fester och dueller för att till sist avslutas av en världshistorisk åskknall. Då har romanen både blivit läsarens tillfälliga bosättningsform och en röntgenbild av det bröstsjuka Västerlandet.

Bergtagen är framför allt en mäktig människoskildring. Kort efter ankomsten uppdagas att Hans Castorp har en ”fuktig fläck” på lungan. Med den påminnelsen om förgängligheten kommer hans pas-de-deux med den ”kirgisögda” Clavdia Chauchat genom en suveränt skildrad blandning av irritation och osäkrad brånad som pilar oförtrutet fram med Amors hjälp. Det börjar med Clavdias slamrande i dörren och ändar i en fransk konversation under maskeraden. Clavdia lämnar Berghof, men skall återvända.

Ett motsatt drama sker som hjärnornas kamp mellan herrarna Settembrini och Naphta som utgör romanens idémässiga axel. Deras strid avbryts temporärt av den formidable, dionysiske mynheer Pieter Peeperkorn som gör oväntad entré med Clavdia Chauchat som moatjé. Han är grandiost idélös och livsbejakande. Alla de nämnda har numera reserverad plats som klassiker i 1900-talets litterära loge. Där är Settembrini den munvige humanisten av liberal-demokratiskt slag, en beskäftig frasmakare och ”positivhalare” enligt den brådmogne Castorp, men efterhand faktiskt allt mer identifierad med Manns egen författarröst. En borgerlig republikan vars röst tiden dömer svag.

Hans vedersakare är den frätande och fule Leo Naphta som sitter i sin sidendraperade cell som en radikal i alla riktningar. Naphta är en sorts sarkastisk idéhybrid – judisk jesuit och katolsk hegelian som tror på Gud och Djävulen och synar alla kompromisser som en Robespierre överhettad av förakt. ”Ty” är hans konjunktion och man anar olika sorters revolutionärer i 10- och 20-talens ideologiska trollgryta. Jag anar här också några drag från den unge filosofen Georg Lukács.

Detta idéspel saknar inte de longörer varje stor roman brukar äga för att beskriva sitt eget fulla, frihetliga anspråk. Allt skall avhandlas – demokratins idé, religionens värde, framåtskridandet, därtill nationalismen, militarismen, tekniken. Thomas Mann saknar andra författares ängsliga ögonaböj inför läsarens åsikter. Manns ansats är att uttrycka sig fullständigt. När människans biologiska gåta skall sammanfattas sker det i en mening med drygt 190 ord och den följs av en nätt sats om jämt 100 ord. Han är inte den som viker ner sig.

Bergtagen är såldes skriven av en man med närmast olympisk självkänsla. Samtidigt är detta Thomas Manns självuppgörelse. Han skrev sin roman mellan 1912 och 1924 och den utspelas mellan 1907 och 1914 – alltså från, låt säga Picassos Flickorna från Avignon till första världskrigets utbrott som blir romanens kaotiska final i låglandet. 1914 var Mann själv både militant och tysknationell, decenniet senare är allt annorlunda. Då försvarar han istället Weimarrepubliken och parlamentarismen mot de bruna och röda revolutionärer som satt sig i rörelse. Hela denna uppgörelse finns inbäddad i synnerhet i duellen mellan Settembrini och Naphta.

Gång efter annan slås jag av hur den dispyten verkar som en fjärran spegel för det tidiga 2000-talets trosnit och terror, ekonomism och nynationalism. Här finns idéerna redan uppställda som schackpjäser. Det är alltså inte en roman innesluten i sin tid.

Lungsjukdomen (ordet tuberkulos nämns mycket sällan i romanen) blir en metafor för Europas öde, men är lika mycket en elementär fråga för den förvirrade Hans Castorp som trots allt är mer romantisk sökare än en vankelmodig borgare. Det blir djupast gestaltat i en nära nog fatal offpiståkning i förblindande snöstorm. Den enda gången en mening kursiveras i romanen sker när han somnat i ett snöskydd och drömt om både paradiset och helvetet: ”människan skall för godhetens och kärlekens skull inte låta döden få makt över hennes tankar.” Det är runt denna lilla glödtråd till mening som romanens väldiga berättelseväv spinns, ofta genom att spela mellan sirligt gycklande parodi och en till synes ändlös ironi.

Denna gäckande tvesyn spetsar verben på försåtligt vis. Ibland blir Mann helt skoningslöst rolig som i skildringen av åklagare Paravants förtvivlade kamp med decimalerna i talet pi. I andra fall blir ironin skyddsnätet i Manns självsyn.

Jag har med största beundran följt Ulrika Wallenströms översättargärning sedan Peter Weiss trilogi Motståndets estetik på sjuttio­talet till Manns debutroman Buddenbrocks 2005. Frågan är om hon inte överträffat sig själv här. En tidigare översättning gjordes av Karin Boye och reviderades av Nils Holmberg. Den är värdig, tidsenlig och kompakt framåtryckande, Wallenströms översättning är vid en jämförelse subtilt musikalisk och meditativ.

Det är alltså en intensivt njutbar och nyanserad översättning vars främsta förtjänst nog är att den lyckas så väl att uppenbara det vida resonansrummet för Thomas Manns ironi – det är genomsiktigt rum men också tvetydigt i en skala mellan fina biklanger och berättarens torra ihärdighet.

Det brukar säga att översättningar är färskvara, men det stämmer inte här – däremot är det tveklöst årets högsta och djupaste läsupplevelse. Och – förmodligen i sex år till.