Det är överväldigande, nästan bedövande så, att ge sig in i Vendela Fredricsons nya roman Sapfos tvillingar. Texten är så laddad, intensiv och bildrik att jag får lätt yrsel av att läsa de första sidorna. Plötsligt minns jag hur det kändes att vända världen upp och ned med hjälp av en spegel när jag var barn. Den där känslan av desorientering. Sedan finner jag mig till rätta i texten och hamnar i en prosalyrisk saga där frågor om kärlek och våld ställs på sin yttersta spets.

Grundsituationen känns igen från Fredricsons tidigare romaner Diktafon och Landar: människor möts och ställs inför ett existentiellt dilemma. Vi följer Laticia , en dotter till den grekiska poeten Sapfo, och hennes kärlek Silas med de sköra lungorna.

Platsen är obestämd och tiden upplöst, drömtid. När det visar sig att Silas är döende bestämmer sig Laticia, som studerar kirurgi, för att utmana döden med ett drastiskt ingrepp: hon ska sy fast Silas kropp i sin. Så kommer kärleken och våldet att rymmas i samma handling. I bakgrunden finns mamma Sapfo, leder och skyddar.

Det är en krävande text, vacker och äcklig på samma gång. Jag pendlar mellan en önskan att låta mig översköljas av det lysande, översvämmande och samtidigt så kontrollerade språket och en önskan om att intellektuellt gå till botten med historien. Ibland blir jag frustrerad. Tematiken berör mig djupt. Jag vill komma nära, men har svårt att hitta kärnan. Formexperimentet ställer sig i vägen. Först när Laticia kör in bedövningssprutan i Silas hjärta och påbörjar operationen klarnar texten och bränner till.

Här är Fredricson som allra bäst. När hon låter teori bli handling och kött kan hon som få röra vid det djupast mänskliga. Den avslutande delen av Sapfos tvillingar blir en stor läsupplevelse.