I min bekantskapskrets finns två amerikaner som skriver. En poet och en prosaist. Förr, när vi pratade om skrivandets villkor och om bokbranschen brukade jag känna mig glad och lite stolt över att komma från ett hörn av världen där det fortfarande är möjligt att ge ut böcker som inte säljer stort. De amerikanska vännerna har haft max två böcker på sig att bli lönsamma, här har jag kunnat vara olönsam för samma förlag i femton år. ”Det kommer att förändras”, har vännerna sagt. ”Snart har ni det som vi.” Idag verkar det som om de är på väg att få rätt.

Vi är inte amerikaner ännu, men klimatet i den svenska bokbranschen drar onekligen åt det amerikanska hållet. Förr var det principen med gungor och karuseller som gällde: det som sålde stort skulle hjälpa till att betala för det som sålde mindre. Idag när bästsäljarna lär stå för tio procent av utgivningen och 90 procent av intäkterna monteras mången olönsam gunga ned. Små och medelstora förlag får allt svårare att hänga med i det kommersiella racet och allt fler författare står utan förlag.

I ett sådant klimat skapas en marknad för dem som säger sig känna vägen till topplistorna. Nyligen kom den första svenska handboken i hur man skriver brett och säljer stort: Konsten att skriva en bästsäljare av Lina Wennersten och Katarina Lagerwall. Det är en bok vars blotta existens berättar om bestsellerismens hårdnade grepp om den svenska bokmarknaden. Det är också en av de minst användbara skrivarhandledningar jag läst.

Skrivarhandböcker finns i alla varianter. En del är handfasta och praktiska som åttiotalsklassikern Skriv av Bente Clod, andra personliga och reflekterande som Stephens Kings och V S Naipuls böcker om skrivandet. Till skillnad från de flesta som skriver om att skriva är Lagerwall och Wennersten inte själva författare utan journalister. Boken är alltså en intervjubok. Wennersten och Lagerwall har intervjuat kända storsäljare som Henning Mankell, Håkan Nesser och Mari Jungstedt om deras skrivprocesser, sammanställt svaren på lättillgänglig prosa och fyllt på med tips.

De bästa skrivtipsen kommer direkt från författarna. ”Jag kan aldrig skriva något vettigt om det inte i grunden finns en frågeställning, något jag undrar över”, säger till exempel Henning Mankell. När Wennersten och Lagerwall pratar mer svepande om vad som gör böcker säljande och coachar till varumärkesbyggande blir det mindre lyckat. Vi uppmanas att skriva in midsommarstänger och Ikea-möbler i texten för att tala till en internationell publik, att strö ut referenser till andra böcker, musik eller filmer för att läsaren ska ”känna sig smart” och att träna på framtida mötet med pressen med hjälp av övningsfrågor. Ärligt talat. Det är några av de sämsta skrivtips jag hört.

Lite märkligt blir det också när lösryckta påståenden presenteras som om de vore sanningar. Exempel: ”Manliga författare löper alltid risken att ses som snuskhumrar eller bli beskyllda för att vara manschauvinister om de har med sexscener i sina romaner. ” Verkligen? Ja, det verkar i sådana fall inte stoppa dem .

Man ska ta drömmar på allvar, det håller jag verkligen med om. Därmed inte sagt att alla drömmar är till nytta i skrivandet. Problemet med Wennersten/Lagerwalls bok är att de vrider perspektivet åt ett håll som faktiskt riskerar att göra de flesta till sämre skribenter.

I mitt jobb som skrivarkurslärare har jag många gånger sett hur mycket frustration och ofrihet som sprids när man närmar sig dessa tankebanor. Att försöka räkna ut vad förlagen vill ha – romantik? humor? samtid? – är i nio fall av tio raka vägen ned i anpasslighetens träsk, den absolut sämsta platsen för den som vill berätta.

Kanske kan Konsten att skriva en bästsäljare passa den som är väldigt ung och behöver påminnas om att det finns många olika sätt att leva livet. Varför inte som fri skribent? Om man däremot söker konkreta råd och vill komma vidare i sitt skrivande är det bättre att läsa en annan av årets böcker: Sören Bondesons Konsten att döda. Så skriver du en kriminalroman. Den kan man ha god nytta av oavsett vilken genre man skriver i.

Som författare och mångårig lärare i litterär gestaltning talar Bondeson från en helt annan utgångspunkt än Wennersten/Lagerwall. Här finns ett tilltal som tar den skrivande läsaren på allvar, inte genom att prata om den kommande succén som om den bara var någon dag borta, utan genom den djupa respekten för skrivandets drivkrafter och för hantverket. Boken är handfast, fylld med hantverkskunskap, inget fluff, bara djupt och genomlevt engagemang som får till och med dramaturgikurvorna att verka lockande. Jens Lapidus, Tove Klackenberg, och Åsa Larsson hör till Bondesons gamla elever. Här bidrar de med egna texter om skrivprocessen.

En sak är Bondeson och Wennersten/Lagerwall överens om: det finns inget enkelt recept för hur man skriver bred och framgångsrik litteratur. Många faktorer samverkar och när framgången väl är ett faktum är det nog, som Bondeson föreslår, människans önskan att röra sig i flock som håller den vid liv.

Annars har de två handböckerna inte mycket gemensamt. Faktum är att de i mångt och mycket är varandras raka motsatser. Medan Lagerwall och Wennersten hela tiden återkommer till hur man bäst och smartast anpassar sig – till förlagen, marknaden, tidsandan, media – föreslår Bondesson att vi kliver åt sidan och koncentrerar oss på jobbet. ”Så börja inte i fel ände genom att tänka att du ska skriva en bästsäljare. Börja istället att skriva utifrån din lidelse, om det som måste skrivas.” Det låter som det enda rimliga sättet att förhålla sig till den ordning som råder nu.

* Sören Bondesson, Lina Wennersten och Katarina Lagerwall medverkar i seminariet Skrivlust på klockan 12.30 i dag på Världskulturmuseet.