En kvinna går till sängs med en man men anar från början att hon inte kommer att bli tillfredsställd. En annan misstror den blå horisonten därför att hon vet att allt därborta på nära håll kommer att vara brunt och grått. Ytterligare en säger sig att hon ger upp allt hopp om kärlek, en desperat tanke som man väl tänker bara när man egentligen vet att man omöjligen kan sluta hoppas.

Silke Scheuermanns novellsamling Rika flickor handlar inte enbart om flickor men det är i psykologiska närstudier av kvinnliga begär och vänskaper som författaren excellerar. På några ställen tror jag inte riktigt på gestalterna och jag kan störas av att själsliga sammanbrott så ofta beskrivs genom att också skildringen blir sammanbruten och därför mest förbryllande. Men när den tveklöst mycket begåvade Scheuermann är som mest originell så lyckas hon på ett märkligt sätt att vara både mikroskopiskt närgången och lugnt distanserad. Något väsentligt kan sägas med en enkel fras som: "Hon joggade varje dag för att likna bilden av sig själv." Faktum är att den här berättaren även kan skriva om sex utan att genast förlora sin iakttagande intelligens.

Det där är så ovanligt att man får rita ett stort kors i taket.

I den första novellen befinner sig alla relationer i en flytande rörelse. Franziska är ihop med Timo men intresserar sig för Simon som är gift med Gisela men har förälskat sig i Angelika, och det känns svårt när "allt är så intill förväxling likt kärlek". Man är i en akademisk miljö och Franziska träffar Simon när de lyssnar på en föreläsning om Derridas syn på rättvisa. Det är ju en lustig detalj.

Enligt filosofen kan rättvisan inte dekonstrueras, men helt annorlunda förhåller det sig visst med det erotiska begäret som monterar ner och bygger om våra liv och begreppsvärldar. Och mycket sällan blir det riktigt rättvist.

Fotnot: Silke Scheuermann medverkar bland annat i seminariet Kärlek på tyska, kärlek på svenska på Bokmässan i dag, lördag, klockan 15.00.