I sin senaste roman Snöängel tar Anna-Karin Palm med sig läsaren till en vinter i mitten av 80-talet som förändrade Sverige. Men hon gör halt innan skotten avlossas på Sveavägen. Istället låter hon sin huvudperson Hedvig, en androgyn, oskuldsfull Tintomaragestalt, falla offer för en ansiktslös ondska, som i denna delvis allegoriska vintersaga personifieras av en man som älskar pengar och vars ansikte inte går att avläsa.

Dramaturgin bygger på att tiden är ur led. Detta påpekas gång på gång genom hänvisningar till kommande kometer och genom både djurs och människors föraningar om att någonting ödesdigert är i görningen. Berättelsens atmosfär är dock snarare sorgset uppgiven än ödesmättad.

Romanens tre delar ramas in av ett antal till synes självbiografiska texter som cirklar kring språk, sömn, minnet av en lämnad plats och den frivilliga exilen i en fransk by.

Mycket av bokens struktur utgör välbekant Palmterräng: blandningen av realism och sagoton, ett flitigt användande av klichéer, rörelsen mellan olika tidsplan och mångfalden av litterära referenser. Fast den här gången blir resultatet förvånansvärt platt och tröttsamt. I en scen står en värdinna för en maskerad och tar emot en strid ström av gäster: ”Det kommer bara fler och fler, hon känner igen kanske hälften och hinner knappt hälsa …”

Precis så känner jag mig som läsare inför den ständigt växande skara som författaren bjuder in utan att på något meningsfullt sätt integrera i handlingen. Som Stockholmsskildring firar Snöängel ibland triumfer, men staden räcker inte som kitt när människorna aldrig väcks till liv. Lite desperat blir det när Palm i Paul Austers anda slutligen försöker binda samman romankaraktärernas bostadsadresser till ett övergripande budskap. Det blir mest en klingande cymbal.

Fotnot: Anna-Karin Palm framträder bland annat i Bonnierförlagens monter på Bokmässan i dag, lördag, klockan 12.30.