Herta Müllers debutroman Flackland har precis kommit i nyutgåva. En historiskt viktig sådan skulle jag vilja säga, eftersom det är första gången som fyra bortcensurerade historier får beträda svensk språkmark.

Prosan är nattsvart. Så svart att inget, inte ens de humoristiska passagerna lyckas skina igenom. Det ekar av såväl Paul Celans rytmiska lyrism och Günter Grass krassa realism, men här finns också en barnslig naivism som gör det hela desto starkare.

Till en början är det inte så mycket den kommunistiska apparaturen som angrips utan den bestialiska bymentaliteten som också drabbar familjens immunförsvar. Bokens kvinnliga protagonist är ett enda stort iakttagande öga. När kroppen hinner ifatt henne och hon börjar gråta, brukar modern slå henne, för att hon skall veta varför hon gråter. Denna sadomasochistiska landsortsmisär blev märkligt nog aldrig censurerad. Kanske för att det passade så bra in i Ceausescus vision om att jämna allt efterblivet byliv med marken till förmån för moderniserade betonglandskap med idel gladlynta människor.

Det är inte för intet som berättelsen Den gången i maj blev bortstruken. Här skildras det kommunistiska paradisets förljugna semesterorter med en mästerlig ironi. Ordet härligt förekommer hela 54 gånger. En annan bortstruken historia handlar om en groda med egna åsikter som får genomleva underrättelsetjänstens alla labyrinter för att slutligen slukas av ett moln. Här finns också historien om Inge som brukar höra höger, vänster när hon går och historien om den machonazistiska herr Wultschmann som alltid har rätt. Han brukar spela dockteater. En referens till Ceausescu kanske?

Flackland är ett mästerverk. Men jag kan inte låta bli att längta efter Rumänienskildringar som inte bara kommer från offrens perspektiv, utan också från förövarnas, om än i fiktionaliserad form.  

Fotnot: Herta Müller medverkar bland annat i seminariet Språket som Heimat på Bokmässan i dag, lördag, klockan 13.00.