Tre år har gått sedan Helena von Zweigbergk lämnade Anna och Mats i en obehaglig äktenskaplig kris under semestern på Sicilien. Flera läsare av Ur vulkanens mun kommenterade då att paret borde skilja sig – för barnens skull.

Nu har de ansökt om skilsmässa, men det visar sig vara ett pågående projekt. Avstamp tas bland flyttkartonger och in i varsin ny lägenhet, där barnen – Sebbe är fjorton och Molly tio, båda får illustrera sina typiska åldrar – skjutsas fram och tillbaka och fortfarande hamnar i kläm. Men mer mellan föräldrar som på olika sätt blir osäkra i sin ensamhet än som vapen i en kamp. Och debatten handlar i stället om den så kallade skilsmässopropagandaboken Happy happy. Där riktar sig von Zweigbergk i en av de mer lågmälda texterna till sitt eget barn.

Jag tänker att böckerna om Anna och Mats är lite som tv-serien Sex and the city. Den som är på en liknande plats i livet kan identifiera sig eller bli inspirerad, andra ser tydligare det som inte stämmer, bristerna och klichéerna. Som när Anna har handlat nya underkläder, och ”darrade av nervositet och upphetsning när hon köpte dem”.

Anna drömmer likt en tonåring om att hitta den stora kärleken – lika verklighetsfrämmande som hon skriver sina livsnjutarböckerna för folk som inte egentligen har råd med lyxen hon beskriver – och Mats tror att han hittat den – i en yngre kvinna förstås – men klantar till det ordentligt. Både hon och han hörs som berättarröster, men det är ändå vinklat för att läsaren ska ta Annas parti. Eller så är han bara mer av en manipulativ besserwisser än hon en självömkande gnällspik.

Att det är svårt att sympatisera med någon av dem betyder inte - trots klichéerna och det billiga språket - att det inte samtidigt finns något trovärdigt över paret och relationerna. Det största problemet är inte heller att det är för mycket vardagstjafs, utan att vardagstragiken blir för detaljerad och navelskådande.

Fotnot: Helena von Zweigbergk medverkar bland annat i seminariet Glädjesång över skilsmässa? på Bokmässan i dag klockan 16.