Det ligger i punkens natur att låta allting finnas samtidigt. Alltså är det inte så förvånande att punkikonen Nina Hagen i nya boken Bekännelser skriver om ett för många okänt dubbelliv. Som provokatör och troende.

Boken, som är utgiven på kristna förlaget Verbum, är en språkligt vild hybrid mellan självbiografi och kristen väckelsepredikan. Förlaget kallar den "osminkad" men jag skulle tvärtom säga att det virtuost bråkiga språket är en väl vald scenkostym som sätter läsaren på ett alldeles lagom avstånd – nära men inte upp-i-knät-nära. Trots att Hagens barndom i det forna DDR innehåller en hel del som är smärtsamt – separationen från en älskad pappa inte minst – avstår hon klokt nog från psykologiserandet. Istället möter vi en lätt stiliserad Nina, som mest påminner om en sagofigur där hon susar fram på rullskridskor genom Östberlin. Vi följer henne från uppväxten med mamma Eva-Maria Hagen, artisten som blev känd som DDR:s Brigitte Bardot, och styvfadern Wolf Biermann ut i världen via trippar, artistiska triumfer och religiöst sökande ända fram till dopfunten.

Bokens starka fokus på Hagen som orädd provokatör hade lätt kunnat bli lite tjatigt. Blir människan aldrig ömklig? Aldrig svag och rädd? Men tonen och innehållet klingar så fint ihop att texten oftast klarar sig undan självmytologisering. Bäst fungerar de självbiografiska partierna, särskilt barndomsscenerna, som är roliga, råa och varma. Scenen där lilla Nina tvingar Gud att visa sig är en höjdpunkt. Värre är det med de rent missionerande inslagen.

När jag börjar läsa Bekännelser är jag nyfiken på Nina Hagens Gud; vem är han som stannar när de andra går? Fast när texten exploderar i överhettad lovsång blir jag besviken. Med ens blir punkikonen en fanatisk väckelsepredikant.

Fotnot: Nina Hagen talar om sin bok på Bokmässan klockan 14.30 respektive 17.00 i dag, fredag.