Nanoteknik? Genmanipulationer? Nej, jag tror inte det. Om jag skulle bevisa människans storhet för en utomjording skulle jag pröva med en bok av Katarina Frostenson. Inte måste det vara den nyutkomna, Flodtid, men det kunde vara det. Eller Karkas eller Tal och regn – som den nya boken liknar både innan och utan – eller någon av de femton-tjugo tidigare böckerna som på sätt och vis ingår i samma Meningsbyggnad.

Problemet är att det genast blir rörigt när jag vill förklara dessa dikters inre mekanik: vilka kopplingar som aktiveras mellan textens kontaktytor och de olika sinnenas centra i hjärnan. Eller hur frasen ”tungan far flådd efter ämnet” liksom kan haka upp i kanalen mellan språkörat och munnen.

Dikten måste läsas. Och utgångspunkten måste vara att acceptera eller inte acceptera projektet. Acceptera eller inte ett språk där kärva ord som blank, strak, strö, revel och bett dominerar. Där kontinentala språk plötsligt kan börja stamma i versen, och där man då och då känner det lätta trycket från en dumstrut över pannan, när halvglömda namn ur litteraturhistorien viftar näsduk bakom ett tonfall.

Frostenson anpassar inte sin värld till läsaren med ett säljande smajl. Ibland ser jag tvärtom en svart tonåring springa i blåsten genom sidorna. Raden om att ”i själva verket egentligen / hata alitteration och missbruk av läten”, kommer som ett uppstudsigt garv. Som om poeten stannade upp i textflödet och tänkte på ömsesidig spanking.

En tonåring, eller är det en varg? Vargen finns med från tidigare böcker, och Frostenson har liknat initialen K vid ett varggap – ett gap som tuggar sönder allt som vill släta över och försona. Vanligt folk kanske drömmer om ett rött hus med vita knutar. Så här turneras drömmen i mitten av dikten ”Skälva”:

att skräck kan vara röda hus

de dyker upp ur ingenting b r ä d v ä g g e n

den djupa fasan spikad lysande i den att stryka med handen

nära kvistögat se in i fnasighet i

ömsint blick en stund

de gamla händerna över din kind

och ögat torrt

man gråter inte

här

finns svek

fanns dråp

finns knappt förlåtelse och ingen tröst

man vet

och skakar ensam

Frostensons ”negativitet” har det skrivits om förr, om dikternas inre motröster (den hårda mot den ömma) och om det typiskt modernistiska nejet, riktat mot allt som söver oss. Hon är sig mycket lik, bara ibland ovanligt tydlig. I Flodtid finns några dikter där en nästan desperat civilisationskritik guppar upp till ytan. Motviljan mot ”skärmarna” och ”skogarna av ting” och uppmaningen till det som är ”bäst av allt: enkelhet” eller till ”det fattiga tillståndet” snuddar vid det bredpenslat civilisationskritiska.

Mer levande är kvalet när diktjaget går förbi en gråtande man på Strömbron utan att hjälpa, och känner ”vanmaktskraft av tanken på / en lika sorg för alla”. Det är modigt skrivet – lika tänkvärt som fruktansvärt.

Frasen ”vad vill du ge” återkommer, som ett ekonomismens mantra, men också solidaritetens (”vad händer i Egypten nu”). Det handlar då än en gång om diktens roll här och nu. Vad vill du ge?

Svaret måste vara den text som finns mellan pärmarna. Och det är text som, trots att den då och då fastnar i sitt nej, ändå oftare väljer att svara med ohejdad rörlighet, vändning-och-vidare. Presensparticiperna, -ande – räddande, rännande, fröande – är viktiga (hoppfulla?) markeringar, liksom flodernas strömmande vatten. Meningsbyggnadens dörrar flapprar: flod och regn rusar genom bygget.

Till rytmen bidrar en växling mellan det fragmentariska och det mer lättåtkomligt berättande, där kroppar och platser tillåts tala högre än det språk som skriver dem. Dikten ”Saktböjen” hör till de lugnare reflektionerna; för att retas kan vi kalla det poetisk mindfullness. I denna dikt blir Donaus krök och den älskades huvudrörelse del av samma gest, en bortvändande ”böj”. Men oron över att se floden ”krökas mot vår vilja” leder fram till en aktiv handling: de två som levt så länge tillsammans vadar ut i floden och ”är i det vi såg”.

Jag läser en berättelse om gammal kärlek, melankoli, tidens gång och att våga pröva stillheten. Att lita på att världen (havet) ändå fortsätter röra sig kring dig. Dikten slutar med ett stilenligt particip: ”navigerande”. Helt säkert säger det mer om mig än om Frostenson att jag vill avsluta där, i det tillfälligt smärtfria. Det vill säga snarare än i hennes påföljande motdikt Rödslam om ”att döda en flod”.