Eva F Dahlgrens nya roman Det vita kolet har en hel del gemensamt med hennes tidigare böcker. Precis som i debuten Farfar var rasbiolog och i den lysande tredje boken Fallet Sigrid Gillner följer hon en tråd som är fästad i hennes eget förflutna.

Den här gången är det Dahlgrens farmors far Axel Estelle, grundare av Elekt­riska Pröfningsanstalten och en front­figur för elektrifieringen av Sverige och hans fru Karin som har lånat ut delar av sitt liv till bokens fiktiva huvudpersoner, Maximilian och Marie Lamotte. Vi hamnar i förra sekelskiftet, i det moderna samhällets barndom, i en tid när tron på förnuftet snabbt vinner terräng.

Max och Marie personifierar konflikten mellan känsla och förnuft. Han är vetenskapsmannen, den nya tidens ljusbärare, som ska sprida det elektriska ljuset till Malmö. Hon en känslomänniska som trots respekten för mannen inte vill släppa taget om livets irrationella sidor. Medan Max brygger sitt te med hjälp av stoppur går Marie på före­läsningar om intui­tion och studerar människans själsliv. Först suckar jag lite över den traditionella rollfördelningen: mannen som bärare av rationalitet, kvinnan som väktare av känslorna. Sedan dyker Kersti upp, en älskarinna klädd i bloomers, som utmanar det till synes uppenbara.

Romanen är välskriven, förankrad i gedigen research. Ändå drabbar den mig inte som Dahlgrens tre tidigare böcker. När Dahlgren är som bäst drivs hennes litterära undersökningar av en uttalad personlig fråga, som akut kräver svar. I Det vita kolet ser jag ingen sådan fråga, det undersökande ögat saknas och gestaltningen räcker inte riktigt till för att engagera. Korta kapitel, få transportsträckor och bitvis stora tidsklipp gör berättandet läsvänligt effektivt, men hindrar också karaktärerna från att fördjupas.